Mått: 710 x 270 x 330 mm, Vikt ca 25kg  

Pris: 3900 kr

Bakgrund 

Brittiska Bower & Wilkins har tillverkat högkvalitativa högtalare i ca 60 år. De har lanserat en mängd uppskattade modeller genom åren, och de är kanske mest kända för deras lite modernare 800-serie som har många trogna anhängare. De har även tagit fram den smått futuristiska och halvflummiga Nautilus högtalaren som är designad med inspiration från snäckor. 

Mitt intresse är dock inte moderna högtalare, utan äldre vintage högtalare där B&W också tillverkat ett antal ikoniska modeller genom åren. Inte minst deras DM-serie som kom på 70-talet. Det har funnits flera mycket intressanta modeller allt från deras deras säregna design i DM70 till lite mer traditionella DM4 och DM2.
Mina DM2 mk2 är ganska olik från deras tidigare MK, och vid en första anblick kunde man tro att det är en högtalare som kom på 90-talet. Jag blev faktiskt lite överraskad när jag upptäckte att de tillverkades 1979. 

En första inspektion

När jag först lyfte högtalarna blev jag förvånad över deras tyngd. Jag visste att de var gediget byggda, men att lyfta dem tillsammans med stativen krävde oväntat mycket kraft. För en sekund undrade jag om jag kände mig ovanligt svag den dagen, men snart stod det klart att något inte stämde.
Vid en närmare titt upptäckte jag att stativen inte var original. De var kraftigt byggda i metall med en träsockel, till skillnad från de smäckrare originalstativen. Till min lättnad föredrog jag faktiskt denna design, som enligt min mening passar bättre ihop med högtalarna.
Däremot började jag misstänka att den tidigare ägaren hade modifierat dem ytterligare. När jag lossade ett av stativen fick jag svaret – de var fyllda med sand, uppskattningsvis 20–25 kilo per styck! Där hade jag förklaringen till den oväntade vikten.
Jag förstod dock tanken bakom ingreppet. Att fylla stativ med sand är ett välkänt knep för att minska resonanser och förhindra att vibrationer fortplantar sig ner i golvet. Det är en metod som många entusiaster använder för att förbättra ljudisoleringen, och i det avseendet var det en genomtänkt lösning.

Fronttyget var våldsamt massakrerat av en katt, det var tydligt. Inte ovanligt att katter får tycke för högtalare som de vill vässa sina klor mot. Jag är inte överens med katternas inställning till detta. Det var ingen tvekan om att jag skulle behöva klä om fronterna med nytt tyg. Det lustiga med designen på dessa MKII är att fronterna är delade i två. Där är en stor front som täcker de tre högtalarelementen, men sen är det en liten front som täcker enbart basporten i nederkant. Denna lösning kan rimligtvis enbart gjorts för designens skull, för jag ser ingen vettig anledning till att annars dela upp dem.

När jag granskade lådorna, som var svarta…men med en hel del repor och slitage, insåg jag att jag ville ge mig på att strippa lådorna från färgen. Det är ett moment jag ofta gör på svarta högtalare när de är slitna, och jag gör det av två anledningar. Det första och främsta är att jag personligen inte gillar svarta högtalare lika mycket som högtalare med naturliga träfanér. En rent subjektiv hållning, och även om jag vet att det är ett avsteg från att restaurera till sin ursprungliga originaldesign, så har jag valt att göra det då jag vill plocka fram livet i träet. Vissa purister håller kanske inte med mig, men det är ju det som är så härligt med subjektiva uppfattningar. Det är väldigt passande att låta dem vara sina egna.

Den andra anledningen, är att det är ganska svårt att lacka ett par högtalare svarta och få det att bli jämnt och snyggt. Väldigt lätt att det blir flammigt, ojämnt och helt enkelt se amatörmässigt ut.
Dock ska jag i ärlighetens namn erkänna i efterhand, att hade jag vetat vilket ofantligt slitgöra det innebar att frilägga och behandla träfanéret, ja då hade jag nog kanske valt att försöka lacka dem svarta i alla fall. 

Jag tror faktiskt inte jag ens kommer ihåg hur många varv jag har fått över dessa högtalare för att få till ytan som jag vill. Men i runda slängar så gick det till så här:

Färgborttagning

Jag började med att rugga upp en fläck på undersidan för att testa hur det fungerade med färgborttagningsmedel. Tyckte nog då att det gick ganska enkelt och beslutade mig för att påbörja de övriga synliga sidorna. Jag insåg att den vanliga lite mildare färgborttagningsmedel från Biltema jag brukar använda inte klarade av att lösa upp ytlacken, så då gick jag över till en kraftigare variant som jag köpt på Clas Ohlson. Den är mer gel-aktig och luktar betydligt starkare, vilket brukar vara ett bra tecken. Men jag insåg ganska snabbt att även då jag penslat på och sicklat alla sidor två varv med det så fanns det ändå mycket svart som satt kvar i trä faneret. Jag insåg att de mest troligt använt någon slags svart lackbets och att det trängt ner i träet djupare. Så det vara bra att låta torka grundligt ett antal dagar för att sedan försöka slipa istället. 

Jag brukar undvika att slipa med maskin eftersom det är lätt att jobba för snabbt och gör så man kommer för djupt ner. Men efter att jag handslipat några decimeter på flera timmar utan godkänt resultat insåg jag att det ändå behövdes övergå till slipmaskin. 

Sagt och gjort så började jag maskinslipa och förstod då att jag gett mig på ett riktigt skitgöra! För att lyckas få faneret rent från svartfärg behövde jag slipa ner så mycket att faneret blev lövtunt. Att undvika genomslipning var ett rent h-vete kan jag meddela och det var nödvändigt att gå över mycket små ytor noggrant men försiktigt. Ändå råkade jag tränga igenom faneret på två små ställen, vilket skulle innebära ännu mer jobb längre fram. Denna process tog uppskattningsvis 20 timmar, och jag tror att jag ådrog mig en axelskada på köpet av allt gnuggade.

Ytbehandling

När jag äntligen frilagt all fanér helt så var det dags att ytbehandla till en mörkare ton. Jag hade min testfläck på undersidan som jag kunde använda för att se resultatet. Jag provade först att gå över med oljeblandad bets. Det blev ok, men lite för ljust. Men att kombinera olja först, och sedan pensla på med valnötsbets verkade se bra ut, så den vägen fick det bli. 

När jag då gick över med bets och gnuggade om det med svamp så såg det riktigt bra ut på några sidor. Men helt plötsligt på ena sidan blev det väldigt ojämnt och flammigt. Jag insåg att det mest troligt var det tunnslipade faneret som började gäcka mig. Därför började jag att kompensera färgen och flammigheten med att försiktigt handslipa fram trästrukturen jämnare med slupsvamp och där det blev för ljust så använde jag bruna färgpennor för att bättra på. Vet inte hur många timmar jag spenderade på det, men det var många. Jag blev ändå rätt så nöjd med resultatet. Dock insåg jag av tidigare trista erfarenheter att om jag sen skulle vaxa ytan så brukar vaxet smeta ut färgen från färgpennorna. 

Därför kom jag på den för stunden till synes briljanta idén att lacka ytan med siden matta vattenbaserad polyuretan lack. Det har jag gjort på tidigare projekt med gott resultat. 

Sagt och gjort, jag gav mig på min testfläck på undersidan för att se hur det såg ut. Tyckte faktiskt att det blev ett fint resultat och bra yta. Återigen började jag önska på lack på övriga sidor och de första fem minuterna såg det riktigt bra ut. Sen började det hända något. Lacken började tränga ner i betsen och lösa upp den. Helt plötsligt inser jag att jag mest penslar runt en massa brun färg som ger mig en mycket ojämn och fläckig yta. Vid detta tillfälle har jag nästan lackat en hel högtalare komplett och inser att jag omöjligt kan tro att det ska se bra ut och ingen idé att fortsätta. Samtidigt förstår jag att oavsett vilken teknik jag använder därefter behöver jag samma utgångspunkt för båda högtalarna. Så motvilligt fortsätter jag att lacka den andra högtalaren också. Samma sak händer med den och nu ser båda högtalarna ut som att de är kamouflagemålade. Ytterst irriterad inser att jag får lägga ytterligare flera timmar för att frilägga högtalarna från både polyuretanlack och bets. 

Lyckligtvis löser färgborttagningsmedlet upp lacken relativt lätt, men eftersom det är en hel del valnötsbets som finns under så blir det en sölig och tidskrävande process att avlägsna det som innebär både att sickla, skrubba och borsta med mässingsborste. Vid detta lag har jag tappat räkningen på hur länge jag jobbat bara med ytan, men jag överdriver inte om jag säger att det är 50 timmar. 

Spackla och lacka bafflar

I ett töcken av irritation och uppgivenhet lyckas jag ändå frilägga fanéret igen och nu behöver jag verkligen göra något annat moment för att hålla huvudet högt. Därför ger jag mig på att lacka frontbafflarna och baksidorna istället. 

Då dessa högtalare är fanerade och svartbetsade runtom på alla sidor så ville jag istället åstadkomma en lite annan effekt. Jag beslöt mig för att spackla igen trästrukturen och sedan lacka med matt svart färg för att få en jämnare och “lugnare” touch. 

Även här var det lite problematiskt, eftersom jag hade lyckats glömma den nyinköpta spackeltuben i bilen över natten och den hade frusit för att det varit under -20 grader. Ingen annas fel än mitt, men det var lätt att hålla sig för skratt när jag insåg att även om tuben tinat upp så hade spackleta konsistens blivit avsevärt mer trögjobbad. Dumsnål som man är, envisades jag med att använda den i allafall. Nu var det inget fel på spacklet egentligen och det härdade som vanligt, men det var betydligt jobbigare att stryka på. Jag började nästan att tro att det gått troll i detta projekt, och vid fler än ett tillfälle var jag sugen på att slänga ut dem på en snödriva och låta snöa över. 

Renovering av högtalarelement

Efter ett antal timmar av slipande, maskerande och spacklade var jag ändå ganska nöjd med resultatet så då var det dags att ge sig på nästa fas i renoveringen. Fräscha upp högtalarelementen.

Jag vet inte om det varor en och samma ägare på dessa högtalare tidigare, men den som bytt kanter kan omöjligt ha varit vid sina sinnes fulla bruk när det genomfördes. Limkladdet som fanns på basarna var bedrövligt. Jag är rent ut sagt fascinerad över det faktum att de faktiskt var korrekt centrerade. 

Limmet som använts var inte flexibelt, och hårt så in i vassen. Det blev en hel del pillande skrapande och slipande för att få bort det värsta. På ena högtalaren hade förre ägaren även bytt, eller i alla fall lossat på dammkåpan, kanske för att skimsa. Även där hade hen kladdat rejält med lim.

Jag förstod att det skulle se fult ut med alla fläckar och lim som fanns på konen, så jag beslutade mig för att rubba upp ytan på konerna på båda basarna och lacka om dem. Jag fick lov att tillverka en mall och centrumkåpa som täckte allt annat än det som skulle lackadd. Pillrigt, men det gick till slut. Jag valde att använda halvblank spraylack, och att dimm-lacka försiktigt i flera omgångar för att få en tunn jämn yta och undvika rinningar. Det är viktigt att denna yta blir tunn eftersom man inte vill förändra högtalarens egenskaper genom att addera för mycket vikt. 

När jag gjort det momentet var det läge att behandla gummikanterna med glycerin/ T-röd blandning. Då denna behandling ska verka länge för att mjuka upp gummit rejält så penslade jag det på och kanterna och högtalarna placeras i en låda för att dra någon vecka. 

Renovering av delningsfilter

Nästa steg var att ge sig på att uppgradera komponenterna på delningsfiltret. I dessa högtalare sitter det rejäla filter och det är inte vad man vanligtvis hittar i ett par vintage högtalare från 70-talet. Dessa filter väger några kilo och satt skruvade i botten på högtalarna med genomgående skruvar från undersidan. 

Filtret har en mängd elektrolytkondensatorer och enkla trådlindade motstånd som jag planerade att byta till bättre kvalitet MKP,MKT och bilpolära elektrolyt kondensatorer och MOX motstånd. Jag tänkte byta alla kondensatorer oavsett, men av ren nyfikenhet ville jag testmäta några för att se om de hade försämrats och driftat i värden. Jag valde att mäta en 80uF, en 15 uF och en 8uF. Den stora 80 uF hade stuckit iväg till 109uF och ett ESR värde som fladdrade mellan 2-3ohm. Den mellanstora 15 uF låg på lite bättre och endast stuckit iväg till 19uF och 1ohm. Den lilla 8uF mätte ca 13uF och jag fick inte fram något ESR värde alls. Tyckte inte det var värt att mäta några fler och insåg hur som helst att samtliga gamla elektrolyter skulle bytas ut. Nu ska det även nämnas att min komponenttestare är av den billiga sorten, och även om jag vet att den kan mäta kapacitans hyffsat bra, så håller jag mig lite försiktigt skeptisk till hur den mäter ESR. Har funderat länge över att investera i en bättre kvalitet Peak Atlas ESR70, men jag har inte gjort slag i saken ännu. 

Eftersom det var många komponenter som behövde bytas ut, blev det inte särskilt billigt heller. Det satt tre stycken bra filmkondingar i diskantkretsen, så de fick förbli orörda eftersom de inte åldras på samma sätt som elektrolyter. 

Trots att jag valde att kompromissa med att välja bipolära 82uF elektrolyter och 33uF Monacor MKT, och resten Mundorf MKP, landade det på nästan 2000 kr. Nu kanske det inte anses vara så mycket för folk som lägger det femdubbla på att uppgradera sina filter med high-end oljekopparsilverplatina kondingar från Duelund, Jupiter och allt vad de heter. Nu har jag inte inte råd att bo på den avlägsna hifi-planeten, så jag är nöjd med lite billigare lösningar här i garaget. 

Ytbehandling av lådorna, igen

Åter tillbaka till de gäckande lådorna, och denna gång valde jag att återgå till min vanliga teknik av ytbehandling. Oljeblandad bets. Den blandningen är inte alls lika aggressiv och genom trängande som ren bets och det ger en ljusare ton. Men för att undvika att jag skulle smeta ut mina områden där jag använt färgpennor så behövde jag komma på något sätt att skydda dessa områden. Jag hittade en burk med primer spray som jag kom på att använda. Jag maskerade grovt runt aktuella områden och sprayade tunt några varv. Detta fungerade mycket bra, och det blev inte en glansig yta som jag var lite rädd för. När jag sedan valde att gnugga in faneret med oljebets var de små områden skyddade av primern, och det smetades inte ut. 

Återmontering och omklädning av frontar

Nästa moment blev att montera tillbaka de uppgraderade filtren, dämpmaterialet och sedan löda och skruva tillbaka elementen. 

Äntligen började det kännas som att detta projekt kanske gick att färdigställa ändå. Jag gjorde en första provspelning av högtalarna i garaget och till min stora lättnad funkade båda högtalarna precis som de skulle. Å de lät riktigt bra!

Frontarna till högtalarna som jag nämnde tidigare, var helt sönderklösta, av katter gissningsvis. Det var inget snack, dessa behövde kläs om med nytt fräscht tyg. Även detta moment var lite extra struligt eftersom frontramarna bestod av en yttre ram i MDF och en tunn inre ram i plywood som med pluggarna för infästning i högtalarna. Att tro att det enkelt skulle gå och stifta fast nytt tyg i MDF var önsketänkande. Även fast jag har en ganska rejäl stiftapprat så räckte inte kraften till för att stiften skulle gå in helt. Det blev helt enkelt att handknacka alla stift som stack ut till hälften. Vid det här laget hade jag redan insett att detta projekt skulle bestå av en lång rad av strul och problem, så detta var ingen överraskning.

För att höja humöret lite avslutade jag momentet med att måla den vita B&W loggan med guldfärg istället. Det kändes genast lite bättre.

Högtalarstativen och slutvaxning

Näst sista momenten i renoveringen bestod av att rengöra, spackla och lacka stativen. Jag fick skruva isär alla delar och förstår att den förre ägaren som byggt stativen hade lagt mest krut på metallram en och att fylla med sand, och mindre tid på träplattorna i botten som hade en hel del synliga skruvhål. Dessa behövde fixas till med rengöring, spackling, slipning och svartlackering. (Den enda detalj som kvarstår i detta projekt än idag är att hitta en lösning för att täcka över muttrar och brickor på spikes som sitter i träplattan. Ser lite epigt ut)

Det sista momentet i renoveringen var att äntligen få vaxa högtalarna. Jag använde mitt egentillverkade hårdvax som faktiskt är riktigt bra, men det är lite tungjobbat. Det kräver att vaxet värms upp med hårfön samtidigt som det gnuggas in. Men bör det väl är fördiggnuggat och poleratbsånfpr det en din sidenblank och tålig yta. Betydligt tåligare än många av de vanliga träbivax blandningarna man kan köpa.

Slutgiltig provspelning

Provspelningen inomhus var minst sagt efterlängtad. Även om jag gillar utmaningar i mina renoveringar så var jag i sanningens namn lättad att detta projekt äntligen var över och att jag fick avnjuta välljudet i vardagsrummet. 

Min testrigg består av Optonica SM1515, Rotel CD spelare och en Dual 1019 skivspelare. Optonican är fortfarande en av mina absoluta favoriter och den trots sin litenhet har en härlig kraft och fylligt, varmt och rent ljud. 

Jag tar fram mina standard test cd-skivor, Miles Davis, Dire Straits och Sade. 

När jag sätter mig i lyssningsfåtöljen och startar Sade så kommer leendet snabbt på mina läppar. Jädrans så fint högtalarna låter. De har en påtaglig bas, som fyller det nedre registret med enkelhet, men det som slår mig är det härligt balanserade  mellanregistret och övre registret. Det är mjukt, behagligt och stereobilden och är imponerande. Det uppstår en närhet till musiken som är ovanligt bra och jag inser att jag kan sitta länge och bara blinda och följa hur röster och instrument böljar fram och tillbaka. 

Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle bli en så stor skillnad från hur de lät från början till nu. Från att ha haft ett torrt, dämpat och livlöst ljud till att istället nu ha ett gnistrande klart och fylligt ljud är fascinerande! Det är inte samma högtalare!

Är du intresserad att köpa högtalarna, skicka ett mail med en förfrågan.
OBS, endast avhämtning gäller!