Mått: 243 x 420 x 216 mm, Vikt ca 5,5kg  

Pris: 1600 kr

Bakgrund och historia

Tandberg var ett norskt elektronikföretag grundat 1933 av Vebjørn Tandberg i Oslo. Företaget blev snabbt känt för sin innovativa ljudutrustning, särskilt rullbandspelare, radioapparater och förstärkare, och etablerade sig som en av de ledande aktörerna inom europeisk HiFi. Under 1970-talet blev deras receivers särskilt uppskattade, både för sin ljudkvalitet och sitt eleganta utförande. Modeller som Tandberg Huldra 10, samt TR 1000-serien och de kraftfullare TR 2000-receivrarna, kombinerade en varm och naturlig ljudkaraktär med hög byggkvalitet. Dessa enheter var ofta handbyggda och hade en sober skandinavisk design med borstad aluminium och äkta träfanér, vilket gjorde dem till ett premiumalternativ på marknaden.

För att komplettera sina förstärkare och receivers utvecklade Tandberg en serie högtalare som både estetiskt och ljudmässigt matchade deras elektronik. Deras högtalarserie, där modeller som TL 5010, TL 5020, TL 5030 och TL 5040, samt TL 1520, TL 2520, TL 3520 och TL 5020 är alla, var känd för sin naturliga och balanserad ljudbild. 

Tandberg använde ofta soft dome-diskanter och väl avstämda basreflexkabinetter, vilket gav en varm och detaljerad återgivning. För den mer kräsne lyssnaren fanns även Studio Monitor-serien, som erbjöd en mer analytisk ljudkaraktär och var populär bland audiofiler. Högtalarna var ofta klädda i äkta träfanér och hade en tidlös, skandinavisk design som gjorde dem till eftertraktade komponenter i varje HiFi-system.

Trots sina tekniska framgångar drabbades Tandberg av ekonomiska svårigheter och gick i konkurs 1978. Företaget delades upp, och medan vissa delar levde vidare inom professionell ljudteknik och datorkommunikation, avvecklades HiFi-produktionen gradvis. Idag är Tandbergs receivers och högtalare mycket eftertraktade på vintage-marknaden, både för sitt ljud och sitt hantverk, och de anses vara några av de finaste exemplen på skandinavisk HiFi-design från sin tid.

Tandberg TL-1520 till rakning

Denna gång blev det en genomkörare på ett par Tandberg TL-1520. Det är deras mindre bokhyllehögtalare i TL serien, men man ska inte luras av deras litenhet. Det göms riktigt angenämt finljud i dem. För att inte tala om deras design som enligt mitt personliga tycke är ett mindre estetiskt mästerverk. 

Denna högtalare blev för övrigt omnämnd av Tanbergista till “2024 HifI Bargin of the year”, med omdömet: 

“- Conclusion: the adorable 1520’s are one of the best speakers for classic chamber music I have heard, yes maybe actually #1. I love my Seas 503’s, I think they are the best speakers in human history, but possibly I would prefer the TL-1520’s for music like this, because of the intimate experience and superbly airy performance.”

Jag ger mig nästan alltid på projekt som är svåra och med skabbiga kabinett och trasiga element. Dessa hade absolut behov av renovering, men jag tycker faktiskt att det var ett ganska angenämt och straight forward projekt att genomföra. Säljaren som hade dem insåg att han inte skulle klara av att byta baskanter, och hade dessutom tappat ner ena högtalaren i golvet och skadat hörnet vilket han inte heller klarade av att laga. När jag fick höra det så såg jag bara intressanta utmaningar framför mig och ett tillfälle att kunna rädda ett par klassiska norska skönheter från en säker död.

Inspektion och provlyssning

På den ena högtalaren hade säljaren plockat bort fronten eftersom han hört att det fanns något missljud i dem. Eftersom Tandberg spikar fast frontarna på denna modell så var jag bara tacksam att han inte skadar aluminiumlisten och faneret runtom fronten i processen. Jag vet att dessa kan sitta ganska hårt och vara lite tjorviga att få loss, så lite handlag hade han nog ändå. Säljaren hade sett att kanterna runt basen sett lite spruckna ut, och när jag tittade på dem och började känna så var de helt murkna. Konsistensen var fuktig och svampig och när jag petade lite i dem så ville nästan fingret klibba fast. Dessutom såg baskanterna väldigt ljusa ut och nästan platta ut, vilket tydde på att säljaren mest troligt hade förvarat dem liggande under en längre tid och att de helt enkelt 'fläsat ut' som vi skulle sagt jag kommer ifrån. 

När jag plockade bort den andra fronten så såg det identiskt ut. Baskanten var platt, men visade inga tecken på sprickor. Dock verkade denna kant aningen torrare och inte lika svampig. Mest troligt beroende på var den stått placerad tidigare, och förmodligen under en längre tid. Detta fenomen har jag uppmärksammat tidigare och min gissning är att det är ett resultat av solens påverkan eller värmeutveckling från t.ex något närstående värmeelement. Skumkanter från 70-talet är ju dessutom inte kända för lång hållbarhet. Så det var ingen tvekan, dessa behövde bytas ut. Förutom att det ena hörnet på högtalaren var rejält skadat på grund av säljarens olycka, och någon mörk missfärgning på ena ovansida, så såg faktiskt lådorna ut att vara i fint skick. Emblemen satt kvar på frontarna och även aluminiumplattorna med modellbeteckningen på bakstycket.

Dessa högtalare hade stått emot tidens tand relativt bra. De hade nog definitivt inte använts som garagehögtalare eller använts som partyhögtalare i bagaget i någon tonårings epa-traktor. Jag vill hellre tro att dessa har levererat vackra toner i finrummet i någon villa under 20-30 års tid. Kanske till och med i nära giftermål med en TR200 och en Thorens/Tandberg TD 150. För att sedan i samband med en flytt till lägenhet förpassats till ett litet varmt vindsförråd. Inte för att jag egentligen vet något alls om dessa högtalares historia,…men det är fullt tillåtet att göra lite spekulativa antaganden och vilda gissningar. 

Att provlyssna på ett par äldre högtalare med ruttna baskanter ska göras med stor försiktighet. Är det mycket trasiga kanter brukar jag endast provlyssna lite snabbt på låg volym bara för att höra om det kommer ljud ur alla element. Är kanterna mer eller mindre

borta finns det risk för att konen hänger ner i stående position, och centreringen blir dålig för talspolen. Är det riktigt illa, brukar jag faktiskt bara skruva ur och mäta upp elementet.

Men dessa kanter, om än lite platta och i poröst/kladdigt skick, så var de nästan helt intakta, så därför kände jag att det fanns lite mer utrymme för test. Jag använde min Marantz 2230 och min Rega Planar 2 för testet. Jag valde den legendariska Dire Straits Brothers in Arms plattan och satte på en låg volym. Jag lyssnade noga för att höra om det fanns något missljud eller skrapande, men kunde inte höra något. 

Jag skruvade sakta upp och lyssnade sedan på lite avstånd och insåg att även fast baskanterna inte är fräscha, så levererar de ändå helt ok bas. Är väl kanske inte så överdrivet imponerad över diskanten och mellanregistret som har ett lite torrt och trist ljud. Inte dåligt, men inget särskilt imponerande heller. Dock låter det ok ur samtliga element och inget missljud eller skrap, vilket var det primära för att kunna gå vidare och påbörja renoveringen. När jag efter provlyssningen petar lite försiktigt på ena baskanten, så spricker de upp i vecket mot sargen. Inget snack om att dessa hade gjort sitt!

Frekvensomfånget ligger mellan 50-20.000 Hz så man ska inte förvänta sig något djupt basmuller ur dessa, men de kompenserar det med en balanserad ljudbild och tajt sammanhållen ljudkaraktär.
TL-1520 har en hög känslighet på 96dB vilket gör att dessa är lättdrivna. Med en impedans på 4 ohm och en nominell/musikeffekt på 30 W / 45 W är det fördel att mata TL-1520 med en förstärkare/receiver som kan hantera lägre impedanser och leverera stabil effekt. 

Stycka och märka upp

Lådorna är inte tunga, väger ca 5,5 kg men känns ändå rejält byggda. Yttre mått är ca 45 x 24 x 22 cm, så de är ganska nätta. Jag plockar bort båda frontarna försiktigt först och skruvar sen ur elementen. Basarna är ett par 7 tums 4Ω HT-132 (Peerless), och diskanterna är ett par 4Ω HT-154 (Peerless). Har läst någonstans tidigare att dessa diskanter har en benägenhet att gå sönder, så jag får väl vara tacksamma att inte mina gjort det.

Jag löder lös kablarna från elementen och märker upp dem och stoppar i en låda. Sedan plockar jag upp dämpmaterialet för att stoppa i en separat påse. Inte jätteförtjust i att hantera den mineralull som ofta användes i äldre högtalare. Långärmat och handskar gäller för att slippa ligga och klia på armarna halva natten. Munskydd är inte heller en dum idé om man råkar slita till så att det börjar damma av ullen. Det sistnämnda är faktiskt rätt kass att komma ihåg.

Filtren i dessa högtalare har en lite intressant och innovativ lösning. De är sedvanligt placerade i bakstycket, men med en trälist med spår i som håller fast ena sidan av kortet. De genomgående skruvarna från baksidan sitter i mässingshylsor som fungerar som både ledare för inkommande direkt till kortet, samt att dessa håller fast kortet. Ingen dum lösning faktiskt. Däremot är de små metallskruvarna på baksidan som skall fästa högtalarsladdarna undermåliga och ger ett lite billigt intryck. Dessa insåg jag snabbt behövde bytas ut. 

Filtret är relativt enkelt andra ordningens med en 12 uF elektrolyt och en 1,1 mH spole till basen, och en 8 uF och 0,4 mH spole på diskanten. Jag har även läst någonstans att om de är bestyckade med en 8 uF konding på diskanten, istället för en 10uF, så ska det vara en senare modell. Det får mig även att undra om minskningen av kapacitans hänger ihop med att de valt att byta diskantmodell, eller om de ändrat något i lådkonstruktioner? Tror jag har sett att det används både HT-154 och HT-162 som diskanter. Finns säkert någon Tandbergentusiast som kan svara på den frågan bättre än jag.

Strippa bort lacken

Förutom att ena högtalaren hade ett skadat hörn, och att det fanns ett par mörka fläckar på ovansidan så var fanéret i ganska fint skick. Några enstaka repor bara. Jag har mer eller mindre börjat använda färgborttagnings gel på alla mina projekt nu för tiden. Ju fler gånger jag gör det desto mer inser jag att jag sparar tid. Kladdigt och lite omständligt eftersom det behöver göras minst två varv. men när jag väl skrapat bort geggan som lösts upp så får jag en trären yta som inte alls behöver lika mycket efterslipning.

För mig att använda denna process spar tid och jag får ett bättre slutresultat. Men det finns säkert andra som tycker det är mycket snabbare att bara sätta igång att slipa direkt på lacken. Jag säger inte att min version är bättre, men den funkar bra för mig. Särskilt bra upplevde jag att det var på dessa högtalare eftersom det finns ett överhäng på över- och understycket på lådan. Så att komma åt att slipa bort lacken precis i skarven där styckena möts hade varit svårt utan att få rosigt resultat eller att skada fanéret. Att istället skrapa bort den upplösta lacken med en spackelspade däremot var relativt lättsamt. Dessutom var det ett ganska tunt lager med lack på dessa högtalare.

Slipa fanér, spackla och måla

Eftersom fanéret redan såg slätt och fint ut efter att lacken var borta, så valde jag att endast jobba med 240 i kornstorlek. Handslipa är definitivt att föredra på dessa där det finns överhäng på stycken. Skulle jag kört med maskin hade jag med största sannolikhet skapat ojämnheter lite här och där. Det enda stället där jag valde att använda 120s sandpapper var på den ovansidan där det fanns mörka missfärgningar.

Att behöva renovera ett par Tandberg högtalare som har stora skador i fanéret tror jag faktiskt kan vara ett rent h-vete, och att fanéra om lär inte vara mindre bökigt. Så återigen är jag tacksam att dessa “endast” hade ett kvaddat hörn som behövde lagas plus de mörka fläckarna på ovansidan. Det visade sig att dessa fläckar gick djup ner i fanéret. Jag ville inte slipa allt för djupt med risk för att komma ner till limlagret. Jag ville hellre inte börja använda oxalsyra för att bleka, eftersom då skulle jag behöva gå över hela båda högtalarna för att få samma nyans. Jag lyckades nästan får bort allt, och de små fläckar som fanns kvar lämnade jag faktiskt till eftervärlden som ett rustikt minne om en svunnen tid.

Jag gillar ju att använda färgborttagningsmedel, men denna gång gjorde jag faktiskt en liten miss i processen. Jag glömde att maskera av bakstycket, så vid något tillfälle blev det rinningar på baksidan. Dessa högtalare är målade med en brun nyans på baksidan, och när jag torkade rent så försvann det ganska mycket där rinningarna var. Jag hade ingen lust att åka till färgaffären och låta dem bryta en halvliter med den bruna färgen, så det fick bli svart istället. Svart fungerar nästan alltid bra på fram och baksida. 

Jag tycker alltid att det blir mycket bättre finnish om jag kan använda halvmatt lack och använda en liten skumgummiroller. Pensel är bara att glömma för det blir aldrig jämt. Framsidan valde jag att spraylacka med halvmatt färg. Först maskerade jag av hela lådan för att täcka fanéret. Framsidan var svart i färgen som original. och faktiskt ganska fin från första början. Därför behövdes det inte spacklas mer än där det suttit små spikar från frontarna, och några mindre skavmärken. Jag spraylackade 5-6 varv för att få en heltäckande yta, därefter fick de stå över natten och torka.

Renovera delningsfilter 

Det fanns inga direkta konstigheter med detta filter. Jag valde att byta ut de gamla elektrolyterna med nya Monacor 5% MKPA kondensatorer. Jag har använt dem flera gånger förut, och det är bra kvalitet till lågt pris.

12uF gick att byta ut med samma värde. 8.0uF fanns däremot inte, men 8.2uF som är mer

ett standardvärde idag låg väl inom toleransen så det kändes helt ok. MKP kondingarna var betydligt större i storlek, men det gick precis att montera dem bredvid varandra och passa in bredvid spolarna och ge plats för skruvhålen. Jag använde kontaktlim mellan och under kondingarna så att de inte skulle lossna innan jag lödde fast dem på kortet. En spole hade lossnat på ena filtret så den fick jag också limma fast igen. Det var verkligen inget hästjobb att göra i ordning dessa filter. Sånt gillas!

Byta kantringar på basarna

Jag visste att baskanterna behövde bytas i tidigt skede, så därför hade jag beställt ett par nya kanter från LN Högtalarservice. Jag hade även några kommande projekt som jag behövde baskanter till, ett par Carlsson OA-50 och Snell E/III som behövde kanter till sina basar, så då beställde jag de samtidigt. Jag kan bara prata gott om LN. De kan tveklöst sin sak, svarar ofta snabbt på frågor, och har bra priser och snabb leverans. Precis som det ska vara. Jag använde skalpell, liten bladkniv, aceton och limtvätt för att rengöra kon och sarg från gamla kant- och limrester. Skalpell och aceton funkade fint att använda på konen för att lösa upp skumkanten och limresterna. Men limmet som hade använts på utsidan mot sargen det var av en annan sort och satt betydligt hårdare. Där använde jag istället limtvätt och skrapade rejält med brytblads kniven. Detta skrapande skavde bort en del av den svarta färgen på metallen och såg lite trist ut, så då maskerade jag av konen och spraylackade det svart igen. Små detaljer som gör stor skillnad på helhetsintrycket i slutänden.

Att sätta nya baskanter kan vara lite pilligt och kräver en del koncentration och förberedelse. använder man en tongenerator så blir det betydligt enklare. En app i telefonen, en 3.5 mm till RCA på en förstärkare och en högtalarsladd från förstärkaren till högtalaren som fästes med krokodilklämmor. Verkligen inte någon svindyr utrustning som krävs. En situation på ca 40-50 Hz så vibrerar det lagom mycket. Jag limmar först fast inner kanten mot konen med Casco Universal Aqua och låter det torka enligt anvisningarna. Därefter är det dags för att limma ytterkanten och då använder jag en liten pensel och helt enkelt lyfter upp kanten och penslar på undersidan. Det gäller att inte söla på allt för länge så att limmet riskerar att härda för mycket. Sen startar jag tongeneratorn och låter den vibrera lite så att allt centreras sedan börjar jag att dutta fast kanten runtom. Det är lite pilligt men efter ett tag så märker man att det suger fast. Det är bra att starta tongeneratorn ibland för att kolla så man inte råkade trycka och fått allt att glida. Jag tycker det gick ok men det var en ganska känslig centrering på dessa små sjutummare. Detta skulle jag få erfara senare.

Olja och laga fanér och låda

Jag oljar alltid högtalarna först innan jag lagar skador för att lättare kunna färgmatcha med smältvax och färgpennor. Nackdelen är att det kan var lite knepigt att få det att fästa på den oljade ytan. Jag oljar först ett varv med utspädd Tung olja. Låter det härda några dagar, för att sedan stryka på ett varv till. Jag torkar bort eventuella rester från oljan och polerar upp högtalaren lite. Det var definitivt inte enkelt att laga hörnet på den skadade högtalaren. Var nog på gränsen till att smältvax inte var lämplig metod att använda. Det var ett evigt kladdande med olika färgtoner och färgpennor för att få till en acceptabel finish. Dessutom börjar värmepennan att glappa i tryckkontakten, så jag höll på att bli galen för ett tag. Hade det varit lite större skada hade jag nog använt kemiskt trä istället.

Nya kontaktterminaler

De skruvar som satt där original fyllde sin funktion, men det kändes lite billigt och jag vet inte riktigt varför Tandberg valde att snåla med denna del? Nog fasen fanns det bättre skruvterminaler att tillgå då dessa konstruerades. Min gissning är kanske att de hade så pass många högtalare som skulle gå att väggmonteras, och då blev det en enkel lösning. Jag har inte planerat att dessa ska monteras på vägg så därför fick det bli bättre moderna skruvterminaler. Lyckligtvis var det samma storlek och gängning på mina terminaler som det var i mässingshylsan till filtret. Så det var bara att gänga in och dra åt. Enkelt och snyggt! 

Magnetfästen till frontarna Jag gillar att sätta neodymmagneter på frontarna och metallbrickor på baffeln för att slippa en massa spik och kardborreband som bara strular eller sitter benhårt fast. Frontar som har plastpeggar är en annan sak och de kan funka fint på många högtalare, problemet med dem är bara att när de bryts av, vilket händer ibland, ja då är det väldigt irriterande. Nu var det så exakt passform på frontarna till dessa högtalare så egentligen hade jag inte behövt sätta magnetfästen men eftersom jag inte vet om det kommer finnas en inslitning eller krympning på frontarna så säkrade jag upp ändå och monterade. De suger fast väldigt trevligt kan jag lova.

Trävax och den slutgiltiga provspelningen 

Jag hade beställt nytt trävax som jag var sugen på att testa. Feed-N-Wax är en blandning av apelsinolja, bivax och Carnuba, plus en del andra grejer som de inte vill ange. Jag måste säga att jag verkligen gillar slutresultatet. Det är lättarbetat och ger en sammetsblank finish. Carnuba kommer ge extra skydd också. Dessutom luktar det väldigt härligt av apelsin. 

Jag stryker på ett första lager som får härda i ett par dagar, och sedan poleras. Ett andra lager stryks på och poleras innan högtalarna fotas när de är helt färdigställda. 

Jag kan absolut rekommendera denna produkt och jag tycker den är väldigt prisvärd. Den första provspelningen var faktiskt lite förvirrande. Jag använde samma uppsättning av  utrustning och musik som jag hade när jag testade dem första gången. Även om det gått någon månad sedan dess och det är svårt att göra en jämförelse ur minnet, så var det ingen  tvekan denna gång. Ljudet hade lyfts markant! Nu ska man vara ärlig och erkänna att det var ett försiktigt första test när det satt murkna kantringar på basarna. Trots detta, och med en lika försiktig andra provlyssning i helrenoverat skick så är ljudet betydligt klarare och tydligare. Mellanregister och diskant hade verkligen fått ett lyft. Som att man lyfter bort en filt som täckt högtalarna. 

Det är sällan jag hör så stor skillnad före och efter en filterrenovering, men denna gång gjorde jag det. Jag gjorde faktiskt ingen kontrollmätning på de gamla elektrolyterna, så kanske hade de stuckit iväg i värde rejält. Tyvärr slängde jag dem så jag kan inte mäta dem i efterhand heller. Men skit samma, högtalarna låter kanon, och det är det som räknas. Det är först när jag spelat någon timme och jag ökar volymen lite som jag hör ett litet försiktigt skorrande missljud i höger högtalare. Det kommer och går men vid vissa lägen framträder det mer. Efter att ha stått med örat nära högtalaren ett tag så inser jag att det är basen som skrapar pyttelite när det blir mer basdrag. Då inser jag att konen hängt ner lite och när jag spelat någon timme så skrapar det lite mot talspolen. Jag testar att rotera hela högtalaren ett helt varv, och då försvinner skorret helt. Centreringen när jag kantade om hade inte blivit helt perfekt. Det var inget som framkom när högtalaren låg uppvärmd, men när den hamnade stående och inspelad så framträdde det. Väldigt irriterande. 

Efter ett antal timmars spelande med högtalaren upp och ner så var det fortfarande helt fritt från missljud. Väldigt glädjande, och då var det bara att skruva ut basen och rotera ett varv och skruva fast. Hade det inte försvunnit hade det varit lite jobbigare och då hade jag behövt beställa nya kanter och göra om allt. Att ta bort nya fräscha kanter och nytt bra lim är inte alls roligt. Men nu slapp jag lyckligtvis det.

I skrivande stund kanske jag har lyssnat 10-12 timmar på dem och de låter jättebra. Basen har framträtt mer och de spelar väldigt rent och fint separerat. De har en bra ljudbild och det känns som att ljudet svävar utanför runtom, och inte direkt från högtalarna. Lite flummigt beskrivet, men det är lite flyktigt att beskriva en ljudbild. TL-1520 är inte stora högtalare och basen är väl lämpligt avvägd för sin storlek, men det är den harmoniska balansen i ljudet som är tilltalande med dessa. Hade de varit med i mitt förra 3 x bokhyllehögtalartest, så hade dessa små Tandbergare varit med i toppen. Så fort jag får möjlighet att köpa ett par av de större i xx20 serien kommer jag inte tveka. Så länge som det finns ett renoveringsbehov det vill säga.

Är du intresserad att köpa högtalarna, skicka ett mail med en förfrågan.
OBS, endast avhämtning gäller!