Renovering av Jamo J-122 högtalare

Mått: 550 x 330 x 240 mm, Vikt 12 kg 

Pris: Sålda. 1600 kr

Bakgrund

Jag har tidigare skrivit omdömen kring olika Jamo högtalare, och jag fortsätter att poängtera det faktum att det är väsentlig skillnad mellan olika modeller och serier. Monitor J-serien från sent -70 och tidigt 80-tal håller en helt annan kvalitet än många andra av Jamos efterföljande serier som kom på sent 80 och 90-tal.
Nu är det kanske inte alla som ändå gillar ljudet i Jamo, men det må ju vara hänt. Ljudupplevelse är subjektiva, och något som tilltalar en person, kan låta anskrämligt för nästa person.
Jag har tidigare helrenoverat ett par större J-150 men även för många år sedan ett par J-121 där jag i stort sett bara monterade nya kontaktterminaler. 

Dessa J-122 från 1980-81 var inte i det bästa grundskicket. De svarta lådorna var repiga och hade en hel del nött och skavd färg. Även den grafitgrå frontbaffeln hade en massa fula repor och streck som sänkte det estetiska värdet en hel del. Jag insåg att det skulle bli en hel del jobb med färgborttagning och lackering för att dessa högtalare skulle väckas till liv igen.

Första provlyssning

Jag köpte dessa lite på vinst och förlust, helt otestade och de ståendes i förrådet något år i väntan på aktivitet. Det blir lätt så när man hela tiden köper på sig fler objekt än man har tid att renovera. Jag har bara väldigt svårt att låta bli när jag ser potential i ett par högtalare och kan föreställa mig hur fin de kan bli efter lite jobb.

Jag har ett svagt minne att jag snabbtestade högtalarna direkt efter att jag köpt dem, men kunde för mitt liv inte komma ihåg hur de lät. Så det vara bra att göra ett nytt test för att se var jag behövde lägga nivån.
Baskanterna var uppenbart dåliga och i behov av byte. De var kanske inte superspröda som många skumkanter blir med åren, men geggiga och spruckna lite här och där. Gissningsvis hade dessa högtalare stått förvarade någonstans där det varit en hög luftfuktighet och skyddade från solljus. 

Byte av skumkanter är mer eller mindre en standardgrej att fixa på 40+ år gamla högtalare, så det var ingen överraskning. Dessvärre lät varken mellanregister eller diskant på ena högtalaren. Detta sänkte mitt mod en hel del, och jag insåg att om både diskant och mellanregister är “sprängda” så skulle det inte vara superenkelt att hitta ersättare till dem. Samtidigt var det något märkligt med att mellanregistret inte funkade. Jag är inte förvånad över att en diskant är trasig, men det är inte lika vanligt att även mellanregistret är trasigt. Därför väcktes förhoppningen att något annat var fel.

Utöver det så kände jag att alla fyra potentiometrar för mellanregistret och diskanten var nästan helt stumma, i alla fall onormalt trögt att vrida runt. Gissningsvis hade det antingen fastnat igen av oxid, eller så var det någon som kanske tidigare “smort” dem med fel medel och det kladdat igen. Så dessa pottar insåg jag helt klart behövde separat handpåläggning.

Isärplockning och märkning 

Det jag gillar med J-serien är den solida känslan och kvaliteten i material och konstruktion. Allt från själva lådan, till frontskydden till de borstade aluminium ramarna runt elementen. Väldigt ofta är det annars plast som gör att högtalarna direkt får en låg kvalitetskänsla. Den enda kritik jag kan ha är att Jamo snålade med kontaktterminalerna och istället lät en tunn kabel gå direkt in i lådan. Ljudmässigt tror jag kanske inte det spelar någon större roll, men jag vill ha möjligheten att kunna välja vilka kablar jag ansluter. Därför var det inget snack om att det behövde sättas in nya moderna skruvkontakter som även funkar för banankontakter.

Aluminiumramarna runt elementen var inte repiga, men de hade blivit fläckiga av någon anledning. Kanske var även detta en effekt av hög luftfuktighet, eller så kanske någon försökt polera dem med något olämpligt medel. Vem vet. Det såg inte så bra ut på nära håll i alla fall, så även dessa v behövde jag angripa lite längre fram.

Den ena basen hade en massa bucklor på damkåpan som störde mig. Jag avnände aceton för att luckra upp limet och avlägsnade damkåpan. Därefter värmde jag med en hårför samtidigt som jag försökte jämna ut och släta till bucklorna från baksidan. Det belv kanske inte helt perfekt, men det blev betydligt bättre än innan. Jag tog kontaktlim och limmade tillbaka dammkåpan. Den fick stå några timmar med lagom viktbelastning på dammkåpan för att fästa limmet riktigt.

Jag hade ett minne av hur tjorvigt det var på mina J-150 med kablar till och från delningsfilter, potentiometrar, lysdioder och element, så jag var lite orolig för detta moment även på dessa högtalare. Jag visste att det var ytterst nödvändigt att märka upp alla kablar noga för att sedan inte behöva gissa mig fram till var varje kabel skulle återanslutas.
När jag skruvade bort alla element och plockade ur den fina fårullen som använts som dämpmaterial, såg jag till min glädje att en kabel hade släppt från diskanten. Där hade jag förklaringen till varför den inte lät. Nu började jag nästan att hoppas att jag även skulle hitta någon fler lös kabel som kunde förklara varför mellanregistret inte fungerade. Detta gjorde jag dock inte. 

Mellanregistret som med största sannolikhet är ett rebrandat Philips element sitter monterad i en separat plastkabinett med lite dämpmaterial inuti. Även detta är ett tecken på att dessa högtalare är seriöst genomtänkta när de konstruerades.
Jag plockade ur mellanregistret för att försöka mäta upp det med multimeter, och till min glädjande förvåning så mäter det alldeles utmärkt. Då visste jag att elementet inte var trasigt, och att felet måste finnas någon annanstans. Frågan var bara var. Kablar, filtret eller potentiometer. Någonstans fanns ju felet!

Märkning av de tunna kablarna med små tejpbitar är lite tidskrävande ska erkännas, och för extra säkerhet ritade jag även dit lite röda och svarta streck på kablarna innan jag klippte av dem. Jag lämnade även medvetet en liten stump kabel på både filter och på element för att lättare sedan kunna härleda vilken färg och kabel som skulle lödas tillbaka vart. Jag upptäckte även en liten ledtråd att gå på där vissa kablar var solida och vissa var flertrådiga. Det kanske låter lite omständligt att hålla på med dessa märkningsprocedurer, men det spar faktiskt en hel del tid och tankearbete i slutändan!

Färgborttagning

Jag är personligen ingen direkt fan av svarta högtalare, och därför tycker jag det är mycket trevligare att avlägsna den gamla flagnade färgen för att plocka fram det naturliga träet istället.
Jag har testat ett gäng olika färgborttagningsmedel, och lite beroende på vilken typ av lack eller färg det är så funkar de olika bra. Ofta räcker det med Biltemas gel som är prisvärd, men när det blir svårare färger då brukar jag använda en variant som finns på Clas Ohlson som heter RK Paint remover. Den är en mer trögflytande och illaluktande gel, men den är effektiv. Detta moment är aningen söligt och tidskrävande…men ack så belönande när det är klart.
Jag brukar pensla på ett jämt och inte allt för tjockt lager på en sida i taget. Jag låter medlet verka i ca 45 min, därefter använder jag en spackelspade för att sickla bort färggeggan. NÄr jag är klar använder jag ett milt rengöringsmedel och vatten för att skrubba bort resterna. Oftast behöver jag repetera proceduren två gånger, och även använda skursvamp för att komma ner i träfibrerna bra. 

När detta är gjort på alla sidor, låter jag träet torka ordentligt någon dag innan jag ger mig på att slipa. Ibland, men ganska sällan använder jag slipmaskin. Oftast använder jag slipkloss och vanliga slippapper för att handslipa. Jag upplever att jag får bättre kontroll då, och minskar risken drastiskt att slipa igenom fanéret. Det brukar ofta räcka att jag använder 120, 240 kornstorlek och kompletterar med slipsvamp. Det blir alltid lite färg kvar i dalarna i träfanéret, men det gör ingenting alls och det framträder trästrukturen på ett fint sätt sedan när de efterbehandlas.

Dessa högtalare hade Ask-fanér som grund. Det är ett ganska hårt och ljust träslag med fin ådring. Ena högtalaren hade mest troligt blivit utsatt för fukt, troligtvis en klassisk blomkruka som stått på högtalaren och vatten runnit ner och trängt in mellan fanérskarvarna. Detta hade resulterat i aningen fanérsläpp och vågighet. Jag lyckades limma fast den lilla flik som hade lossnat i kanten, men den övriga lilla vågigheten var inget att åtgärda och syntes så pass lite att det inte gör något. 

Spackling och lackering

Innan jag ger mig på att olja, betsa och vaxa högtalarna behöver jag måla och lacka fontbaffeln och bakstycket. Man skulle ju kunna göra det i omvänd ordning också, men den enkla förklaringen att jag gör i denna ordning är för att det är väldigt svårt att få maskeringstejp att fästa när man väl behandlat lådan. 

Bakstycket hade tre stycken nedsänkta plastfästen för väggmontering. Dessa hackade jag bort och började fylla hålen med träspackel. Även inkommande kabel togs bort och spacklades igen. Efter några kompletteringar av spackel efter torkkrympning, var det bara att slipa ytan jämn för att kunna måla över. Jag började faktiskt med att använda en gammal mörkbrund färg som jag rollade på för att få en heltäckande grund. Därefter använde jag svart matt spray akrylfärg, men den blev verkligen inte bra. Flammig och ojämn. Jag testade då en annan halvmatt lackfärg som jag köpt på Byggmax, men dessvärre blev den lika illa, om inte värre. Den skapade vissa områden som var matta, och vissa som blev högblanka. Jag blev ytterst förbryllad eftersom jag varit väldigt försiktig och sprayat på mycket tunna lager i flera skikt.

Jag valde att göra ett test på en frontbaffel istället, med samma färg, jag provade även att använda en grafitgrå halvmatt färg som jag köpt. Exakt samma fula ojämna yteffekt inträffade. Jag insåg att det helt enkelt var dålig kvalitet på färgen. Då åkte jag i vredesmod på Biltema och köpte den gamla vanliga beprövade svarta sprayfärgen. Direkt blev ytan mycket jämnare och fick en fin halvmatt yta. Så här slösade jag en hel del tid och pengar på olika färger helt i onödan. Kommer nog inte att experimentera med något annat märke än Biltemas nästa gång. Den är dessutom billigast av alla jag testat. Det som funkar, funkar!

Oljebets och hårdvaxolja

Ask-faner har en vacker ådring, men det är ett mycket ljust träslag, och jag har inte så mycket till övers för ljusa träslag. I alla fall inte när det gäller vintage hifi saker. Då får det gärna vara lite mörkare toner.
Därför ville jag denna gång experiementera med att använda oljebets för att mörka ner det lite. Jag valde att köpa en liten burk med Osmo “Havanna” oljebets. Osmo har bra produkter, och jag använder även ibland deras oljevax som ger en fin finish. Planen var att först köra oljebets, därefter hårdvaxolja.

Jag använde en svamp som jag försiktigt doppade i betsoljan för att sedan stryka noggrant ett jämnt lager på varje sida. Det ska nämnas att betset är väldigt drygt och det behövs verkligen inte mycket för att det ska bli täckande. Detta Havanna pigment skapade en varm och fin ton som liknar ek en hel del. Jag gillar det skarpt. Det bör nämnas att när man använder bets, eller även i detta fall oljebets så är det väldigt känsligt om det finns något parti som har lite grövre slipning där betset tränger in mer och ger snabbt en liten mörkare ton. Detta är mycket svårt att upptäcka innan på ett ljust träslag, och så även i detta fall. Det fanns ett litet parti som jag inte upptäckte innan där betset trängde in mer och gav en svag strimma av mörkare ton. Nu lyckades jag fixa det ganska bra ändå genom att använda slipsvamp på detta ställe och tunna ut det mörka partiet.
När alla sidor var strukna lät jag dem härda ca 30 minuter innan jag gick över med en trasa för att torka bort eventuellt överblivet bets. Sedan lät jag lådorna stå och härda ett dygn innan det var dags för behandling med hårdvaxolja.

Osmo hårdvaxolja ger en väldigt fin lyster och tålig ytfinish. Men det gäller att se till så att de inte ligger kvar för mycket rester ojämnt fördelat som torkar och nästan ser ut som rinningar. Jag har lärt mig av misstaget, så jag brukar stryka på ett ganska tunt lager med svamp, därefter låta det dra i max en timme innan det härdar för mycket, sedan eftertorka trasa för att få det överflödiga. Ibland är det värt att köra två lager, men i detta fall valde jag bara ett för att sedan göra en ytbehandling med Feed-n-Wax och till sist polera upp ytan.

Potentiometrar och delningsfilter 

Jag har mer eller mindre som regel nu för tiden att alltid byta byta elektrolyter i filtren när jag gör en helrenovering. Även om de mäter helt ok, är det inte hållbara över en längre tid. Dock måste jag säga att jag sällan har sett 45 år gamla elektrolyter som mätt så bra generellt som dessa gjorde. Alla utom en låg mycket nära kapacitans och hade ett lågt ESR. Förvånandsvärt bra faktiskt. 

Hur som haver valde jag att byta ut samtliga gamla för att ersäy med nya Monacor, Audyn MKP, MKT och Mundorf bipolära elektrolyter som jag beställde från Banzai Music. 

Jag hade självklart missat att beställa en 8.2 uF kondensator, men jag hade en 6,8 och en 1,5 uF Monacor som jag kunde parallellkoppla. Tillsammans mätte de 8,25 uF med 0.02 ESR, så jag hamnade bra i värde i alla fall. 

Nu när jag bytt samtliga gamla elektrolyter till nya MKP, MKT och bipolära elektrolyter vet jag i alla fall att dessa håller hög kvalitet och är stabila en lång tid framöver. 

Normalt sett brukar jag försöka ställa upp och rotera vissa spolar för att optimera placering, men dessa var så galet hårt fastlimmade att jag inte ville ge mig på dem. Det hade bara slutat med att jag förstört filterplattan och behövt bygga ett nytt. Det var det inte värt.

Sen var det dags att ge mig på potentiometrarna för diskant och mellanregister. Även när de var lösa från lådan kände jag att de var väldigt tröga och gick nästan inte att vrida runt. 

Jag beslöt mig för att öppna upp dem och avlägsna metallhöljet för att komma åt bättre. För att de skulle  hamna i rätt position så gjorde jag några märken med penna på plasten och metallhöljet för att sedan veta hur de skulle återmonteras rätt. 

Därefter sprayade jag på ganska rikligt med PRF 7-78 och lät det dra en stund innan jag började rotera axeln. Sakta men säkert blev det lättare och lättare och efter ett antal sprayomgångar började det kännas bra och de gick lätt att rotera. Gissningsvis hade det oxiderat en hel del under som till slut gjort att de nästan fastnat helt.

Nya kontaktterminaler och etiketter 

Den ena modellettiketten på baksidan var nästan helt oskadad, men självklart var den andra helt sönderriven. Så det var bara att försöka återskapa och designa ett nytt original i Photoshop. LIte pyssligt var det eftersom det inte gick att skanna in den gamla etiketten då den löstes uåå och gick sönder när jag försökte avlägsna den. Pappret hade blivit sprött med åren och det enda som höll ihop det tror jag var limmet på baksidan.
Men jag har lärt mig sedan tidigare att detta kan hända, så jag fotar alltid av en modelletikett först så att jag kan använda fotot för att återskapa text och design.
“Jamo loggan” lyckades jag hitta en variant av på internet så den behövde jag inte helt återskapa, men däremot “hi-fi” symbolen, flaggan och all annan text och streck blev till att fixa. Lite roligt i alla fall var att jag kunde skriva dit men egen Finish “Havanna Ash” i den rutan för att beskriva den färgton och fanér som högtalaren nu har. Jag använde 3M spray lim på baksidan som fäster etiketten mycket bra mot lådan.

Kontaktterminalerna för banankontakt hade jag beställt från Ali Express, och de är rejäla i konstruktion och har en lagom avstånd mellan själva skruvkontakterna. som annars ibland kan bli lite för tajta på vissa terminaler.
Jag mätte och sågade upp hålet och monterade en tätningslist runt kanten på baksidan kontaktterminalen för att det ska täta bra och undvika att luft läcker ut. 

Limning och polering av aluminiumsarger

De rejäla aluminiumramarna kring elementen hade inte repåor eller märken, men hade av någon anledning en ojämn, flammighet här och var. Varför vet jag inte men de kan bero på fuktpåverkan eller på att ytan behandlats med ett olämpligt rengöringsmedel av den tidigare ägaren.
Dessutom sitter det en plastram på insidan som hade släppt i limningen, och mycket troligt låg och skallrade på högtalaren när de spelade förut. 

Innan jag limmade fast dem igen så gick jag över diskanten och alla elementringarna med Autosol och polerade några varv. Det gjorde att all flammighet försvann, och de blev blanka och fina igen. Den matta aluminium finishen förändrades lite och istället blev det mer som borstad stål när jag var klar. Lite annorlunda från original, men i ärlighetens namn tycker jag det blev snyggare. Det syns bättre att ringarna faktiskt är i metall nu.
Därefter var det dags att limma fast de inre svarta plastringarna vilket jag gjorde med vanligt enkelt transparent kontaktlim.

Återmontering av filter och element

Detta moment är aningen klurigt på dessa högtalare, både för att det är många kablar som går hit och dit från potentiometrar, och dioder, men även för att det behöver lödas tillbaka på plats för att lyckas med det. Återigen är jag glad att jag alltid märker upp alla kablar med små tejpbitar, för annars skulle jag faktiskt ha ett helsike att komma ihåg hur allt var kopplat.
För att slippa byta ut ett gäng kablar som var ganska korta så valde jag att skruva fast delningsfiltret i sidostycket istället för mot bakstycket som jag oftast gör av bekvämlighet.

Därefter var det bara att löda kablar till elementen och skriva tillbaka dem, samt att löda kablarna till kontaktterminalen och skruva fast de också.
Tjipp tjopp så var det klart och dags för den första garageprovspelningen. Jag var faktiskt väldigt orolig för det där mellanregistret som inte hade fungerat vid första provspelningen. Jag hade inte under de olika momenten hittat något uppenbart fel, på samma uppenbara sätt som den där lösa kabeln till diskanten.

Jag riggade upp min förstärkare och cd-spelare och kopplade in högtalarna. Försiktigt drog jag upp volymen…och till min stora glädje så lät allt bra, och mellanregistret funkade igen! Jag vet inte vad som orsakade det, kanske var det en dålig lödning, i filtret eller elementet, eller kanske var det potentiometerns som glappade och min rengöring och uppsmörjning åtgärdade felet. Oavsett vad felet var, fungerade nu båda högtalarna perfekt. Det var huvudsaken!

Slutgiltig provspelning

Jag har snöat in på i stort sett samma referens Cd-skivor varje gång jag ska testa ett par högtalare. Dire Straits Brothers in arms, Sade Diamond Life, Pink Floyd Division Bell och Miles Davis Kind of Blue. Ibland använder jag några ytterligare album i andra genres, men dessa fich duga denna gång. 

När jag kopplade upp Jamo J-122-högtalarna i mitt stora vardagsrum tillsammans med Kenwood Basic C1-försteget och M1-slutsteget blev det uppenbart att dessa J-122 har en lite annorlunda karaktär jämfört med många andra vintagehögtalare jag testat. J-122 är en högtalare med hög känslighet, och från första tonen att det inte behövs så mycket kräm för att de ska leverera. Redan från start så framträder de som väldigt klara och crispa i diskant och mellanregister. Men kanske det som förvånar mig mest är att de har en tajt och fyllig bas som verkligen imponerar. 

Med Dire Straits’ “Money for Nothing” som första test låt fyller det stora vardagsrummet med en härlig klang som känns balanserad och väl avvägd. Basgången är tydlig och kontrollerad, kanske inte den mest djupgående du kan höra men ändå imponerande för sin storlek. Jag försöker påminna mig om att vardagsrummet är stort, ca 100kvm med ryggåstak…så det tar sina högtalare för att hantera den rymden. Det låter definitivt fast och rytmiskt, vilket gör att energin från gitarrerna och trummorna får pondus utan att låta påträngande på nått sätt. Knopflers gitarrtoner får en fyllig och klangrik karaktär vilket gör att det blir mjukt och behagligt att sitta och lyssna

När jag växlar till Sade och “Smooth Operator” träder mellanregistret fram på ett sätt som verkligen passar denna högtalare. Sades röst har en fyllig närvaro som inte känns hård eller framfusig, vilket den egentligen aldrig gör på någon högtalare eftersom hon har en sammetslen röst, men det är lätt att lyssna och uppleva de olika nyanserna i hennes röst och den klara diskanten och mellanregister gör att hennes röst framträder på ett härligt sätt. 

Pink Floyds “High Hopes” visar på att högtalarna klarar av en bred ljudbild, vilket ofta karaktäriserar PFs musik. Kanske det inte blir maximalt bred ljudbild, men det känns tilräckligt brett och sammanhållet på samma gång. Det finns en härlig känsla av luftighet och rymd. 

Med Miles Davis och “So What” förändras fokus ännu ett snäpp. Den sparsamma jazzens kontrabas och trumpet får ett djup som är harmoniskt och naturligt, om än inte extremt djupt. Trumpetens klang är mjuk och behaglig, och det brister nästan aldrig i tonal ens på högre lyssningsnivåer. Jag gillar dessutom inte att lyssna på allt för hög volym, så dessa tester blir alltid sekundära för mig. Musik ska lyssna på behaglig nivå!

Det är tydligt att J-122 tillsammans med Kenwood-kombinationen ger musiken fin kropp, klang och naturlig rytm, snarare än torr detaljåtergivning. 

Efter att ha spelat igenom dessa fyra musikaliska referenspunkter blir det klart att Jamo J-122 i detta system gör sig bäst som en musikaliskt engagerande högtalare med varm tonbalans, kontrollerad ganska djup bas och en klar men mjuk och behaglig diskant. Ljudbilden är inte super analytisk eller klinisk på något sätt, men det finns en tydlighet och renhet i dessa J-122 som på många sätt trumfar storebror J-150. Då har de å andra sidan en djupare och tyngre bas som kan tilltala många.

Jag gjorde faktiskt så att jag även testade att koppla in min lilla Marantz 2215 med sina blygsamma 2x15 watt. 

Den receivern hade inga problem alls att driva dessa högtalare, och rent generellt var det tydligt att Marantz erbjuder mer värme och en mjukare ljudkaraktär än Kenwood som istället levererar neutralitet, mer dynamik och kontroll. Jag passade även på att flytta den nya kombinationen in i mitt lilla lyssningsrum på ca 10kvm, och då blev det verkligen en annan karaktär, särskilt på basen som kändes mycket djupare. Samtidigt blev mellanregister och diskant tydligare, och det var nästan så att jag ville dra ner diskant och mellanreisternivån en aning för att det skulle bli mer balanserat. Men rackarn vilken skillnad det blir när man byter rum och inredning.

Ska jag vara ärlig vet jag inte vilken receiver/förstärkare jag gillade mest till dessa högtalare och egentligen hade jag behövt testa combon med Kenwood i lilla rummet också för att höra vad som hände. men jag orkade inte laborera mer.

En sak vet jag i alla fall. Jamos J-serie fortsätter att imponera på mig, och dessa J-122 ska verkligen inte fnysas åt av någon. Jag har lite svårt att egentligen förstå att dessa använts som Monitor högtalare? De har inte alls den avskalade, nakna och kalla ljudkaraktär som monitorer ofta kan ha. Som jämförande exempel de klassiska Yamaha NS10, som jag i ärlighetens namn tycker låter anskrämliga. Dessa J-122 låter som helt vanliga hifi-högtalare för hemmabruk, och jag gissar att det kanske så de faktiskt var ämnade från början.

Om du äger ett par Jamo i J-serien rekommenderar verkligen att de renoveras grundligt, för det blev en avsevärd skillnad. Åtminstone för mig.