Bakgrund och historia 

Opus 3 Chorus är faktiskt mitt första renoveringsmöte med betonghögtalare. Jag har som hastigast lyssnat ett par Rauna Chaconne förut, men inte nog länge eller dedikerat för att skapa mig en uppfattning om hur de egentligen levererade. 

Ska jag vara 100% ärlig så är jag kanske inte helt såld på vare sig materialvalet, eller designen i dessa betongskapelser. Men denna modell är kanske den som estetiskt grovt faller inom kategorin traditionell. Jag äger även ett par Capella, och ett par Leira som också behöver renoveras. Tycker nog de sistnämnda egentligen mest liknar en vit E.T. Men jäklar vad bra de låter!

Historien bakom Opus 3 Chorus har sitt ursprung i den svenska tillverkaren Rauna of Sweden som startade 1982. 

Rauna grundades av Bo Hansson, Lennart Bergstedt och Olle Neckman. Företaget blev internationellt uppmärksammat för sin konsekventa användning av gjuten betong som kabinettmaterial. Detta var ett ingenjörsmässigt val med syftet att minimera resonanser öka mekanisk stabilitet och därigenom reducera ljudmässig färgning. Filosofin var tydligt funktionell där fysik och materialegenskaper prioriterades före estetik och marknadsanpassning.  

I mitten av 1980 talet skedde en omstrukturering inom Rauna. Bo Hansson lämnade företaget efter interna meningsskiljaktigheter och förde vidare idéarvet under namnet Opus 3 och ska därför ses som en direkt vidareutveckling av Raunas tekniska grund snarare än ett nytt avsteg. Samma materialfilosofi behölls med fokus på massiva och resonansdöda kabinett men med ökad förfining i utförande toleranser och komponentval.

Modellen Chorus representerar denna andra generation av konstruktioner signerade Bo Hansson. Högtalaren kombinerar extremt styva betongkabinetter med noggrant avstämda element och filter där målet var en neutral kontrollerad och långsiktigt hållbar återgivning. 

Produktionen var småskalig och tekniskt krävande vilket bidrog till att Opus 3 aldrig blev ett volymmärke utan istället positionerades tydligt mot den seriösa audiofila marknaden.

I dag betraktas Opus 3 Chorus som ett stycke svensk hifi historia starkt förknippad med Bo Hanssons konstruktionsfilosofi samt det tekniska arv som skapades av honom, Lennart Bergstedt och Olle Neckman under Rauna perioden. 

Högtalarna är tekniskt kompromisslösa byggda för att fungera över mycket lång tid men samtidigt beroende av underhåll och renovering för att prestera enligt ursprunglig intention. 

Där finns enligt min uppfattning, lite att önska.

Funderingar kring konstruktionen

Jag kan ju säga på en gång att en av anledningarna till att jag generellt inte är superförtjust i Rauna eller Opus 3 högtalare, är det faktum att elementen är fästa med någon slags silikontätning direkt mot betongbaffeln. Inte för att de sitter dåligt, tvärtom. De sitter så in i vassen! 

Det är inte en vettig lösning för att kunna byta element vid behov. Dessutom har i stort sett varenda par av dessa som jag sett, haft en ruffig och slarvig ytfinish. 

Jag är inte dummare än att jag förstår att när man gjuter i grova formar att det inte blir en perfekt yta och kantavslut när de torkat. Men när man dessutom väljer att lacka dem vita, försvinner enligt min uppfattning motiveringen till att fortfarande låta dem ha kvar den ruffa “betong looken” i detaljerna. Detta är enbart ett resultat av att förenkla en serietillverkning

Att gömma delningsfiltret i botten på foten av högtalarna är en smart konstruktionslösning. Men att bara limma fast alla komponenterna istället för att montera dem på ett löstagbart filterkort…är en förenklad och lite trist lösning. 

Jag vet också att vissa experimenterat och modifierat av dessa högtalare kan vara att låta basporten gå neråt istället för frontad. 

Det hänger troligtvis samman med element- och filteruppgraderingar.

Leira har en slags transmission line konstruktion där basmynningen är där bak. De moderna Rauna serierna med Oden, Vale, Valhalla mfl. har liknande grundkonstruktion, men deras finish och detaljer, element och komponentkvalitet är på en helt annan nivå. Så är även prislappen.

Bo Hansson var ett smärre geni när det gällde högtalarkonstruktion och han var på många sätt flera årtionden före sin tid. Men när det gäller det faktum att man eventuellt vid behov skulle kunna laga ett par Opus 3 eller Rauna, Ja då är det inte mycket som talar för konstruktionen.

Detta var de högst subjektiva och negativa aspekterna jag ville ventilera kring konstruktionen. Där det säkerligen finns många trogna anhängare som är av en motstridig uppfattning. Det är helt ok.

De positiva aspekterna som kommer från att faktiskt lyssna på hur högtalarna låter, trumfar utan tvekan de negativa! Det återkommer jag till längre fram.

Demontering av element 

Som jag nämnde tidigare är elementen fastmonterade med någon slags silikontätning, och det är inte särskilt enkelt att plocka loss dem. Jag testade först med ett silikonborttagningsmedel, och även aceton. Båda löste upp silikonet till viss del, men resultatet blev istället en kletig gegga som verkligen inte var lätt att hålla på plats. Med risk för att få denna vita smet på gummikanterna och konen på högtalarna, valde jag att inte fortsätta med denna metod. 

Istället använde jag mig av en brytbladskniv för att försiktigt skära runtom elementen. Därefter värmde jag med en hårfön samtidigt som jag successivt försökte använda en mejsel för att bända försiktigt, och en spackelspade som stöd under mot godset för att undvika att skada betongen. 

Man kan ju tycka att betong skulle tåla nästan vilken våldshandling som helst, men nu är inte detta vanlig betong. Jag vet inte riktigt vad det egentligen är för blandning, men jag har förstått att det är en speciell mix av lättbetong och marmor/stenkross? Finns säkert någon där ute som har bättre koll än vad jag har. 

Hur som helst så lyckades jag efter mycket möda och envist skärande, värmande och bändande, att lossa både bas och diskant. 

Som jag gissat fastnade det lite bitar av betongen i högtalaren och silikontätningen, så jag förstod att detta behövde jag spackla igen sen.

Identifiera och mäta upp element 

Jag har faktiskt ägt ett par Chorus tidigare också, men de sålde jag billigt helt orörda. De hade inte samma element som dessa, och mest troligt var de helt i original. Jag minns inte vilken diskant de hade, men jag minns väl att de hade basen med de inverterade gummikanterna. Jag minns även att jag var föga imponerade över bastrycket i dem och jag fick uppfattningen att det var de inverterade gummikanterna som styvnat som var en del av problemet. Av den anledningen behöll jag dem aldrig. Anledningen till att jag valde att behålla detta par var uteslutande att de hade andra basar med vanliga konvexa baskanter. Där väcktes min nyfikenhet.
Det hade dock varit intressant att haft dem kvar nu för att kunnat göra ett A/B test och jämföra de olika elementuppsättningarna.

Av samma anledning var jag ytterst skeptisk till hur detta par Chorus skulle låta.

När jag nu lyckats plocka loss elementen ur lådorna så kunde jag utläsa att diskanten var en Seas H225 ¾ Dome-FF.

Basen var en Vifa P17WH-02, vilket jag ganska snabbt började ana var en ersättare. 

Jag googlade och frågade runt på olika forum och grupper men ingen kunde ge information om dessa element någonsin varit en originaluppsättning. De allra flesta beskriver att det var Seas och Sinus element som användes i Opus 3. 

Det som förbryllade mig var att kablaget till elementen verkade utbytta, och det såg ut som att det var adderat extra fyllnadsmassa i lådorna. 

Så även om det var utbyteselement i dessa, så fick jag intrycket att det var en medveten uppgradering. Dessutom så lär ju inte de gamla basarna med de tjocka inverterade gummikanterna varit trasiga, så varför då lägga ner så mycket jobb att plocka bort elementen för att ersätta dem. 

H225 Diskanten ser inte heller ut att vara original. Men diskanter är betydligt lättare att blåsa, så det förvånar mig mindre om man byter ut dessa. 

Det är väl egentligen alla saker sammantaget av ändringarna som gör att jag tror det är en medveten uppgradering. 

När jag dessutom söker runt på nätet så ser jag ytterligare ett par som ser ut att ha samma elementuppsättning som mina. Det får mig att misstänka att det vid någon tidpunkt florerat en uppgraderingsmodd av dessa högtalare som några vågat ge sig på.

Jag tog multimetern för att mäta upp elementen och säkerställa att de var hela. Jag var lite orolig om diskanterna spelats sönder, men lyckligtvis mätte alla element korrekt.

Jag är inte heller helt övertygad om delningsfiltret är helt i original, eller om det gjorts någon modifiering. Det såg relativt orört ut så när som på de nya kablarna till elementen. Kanske att det ändrats och adderas något motstånd, men eftersom jag inte kan hitta något filterschema eller något vettigt foto på ett annat Chorus originalfilter så är det svårt att avgöra. 

Då det sitter bra filmkondensatorer som inte åldras på samma sätt som elektrolyter, gjorde jag bedömningen att det inte finns någon anledning att byta ut dem.

Slipa, spackla och lacka

Jag hade nog ändå ganska tur med skicket på dessa Chorus, och de hade ganska få skador i lack och gods. Till skillnad från vissa andra exemplar jag sett där det både varit stora sprickor och stötskador som behövts åtgärdats. 

På dessa fanns det några skav, fläckar i lacken och några utbuktande ytor som behövde jämnas till. 

Jag är ingen fan av att använda slipmaskin inomhus, så majoriteten av slipjobbet valde jag att göra med slipkloss. Endast de områden där det buktade ut valde jag att slipa ner till ren betong. På alla andra ytor slipade jag bara för att jämna ut, för att sedan spackla igen med finspackel i repor och ojämnheter.

Jag använde även finspackel för att fylla igen skadorna som uppstod från avlägsnade av elementen och jag försökte även jämna till fasningen i godset runt om elementen.

Jag plockade ur plastpluggarna som satt för fäste av originalfronterna för att kunna spacklade igen hålen. Eftersom hålen var ganska stora krävdes det att spacklet fick torka noga och krympa klart så jag kunde bättra på och fylla i. När detta var klart var det bara att slipa slätt.

Som färg valde jag vit elementfärg, på inrådan från andra personer som också målat om sina högtalare. Jag hade kunnat gå den enkla vägen och rolla på elementfärg, men jag ville experimentera med jämnheten och därför valde jag spray elementfärg. Kanske inte det enklaste sättet, men jag gör ofta mina val utifrån ett perspektiv av att vilja lära mig och prova något nytt. Så även denna gång. 

Jag monterade upp ett provisoriskt tält av skyddsplast i garaget för att förhindra att färgen kommer på allt annat där inne. När man som jag håller till med renoveringsarbete i ett garage som även används till “normal” vardagsförvaring, är det viktigt att blidka commander in chief med åtminstone tillsynes ambitiösa försök att hålla rent. 

Tunna lager sprayades i flera etapper för att åstadkomma en jämn och fin yta. Viktigt att låta varje tunt lager torka mellan varven för att undvika rinningar och apelsinskalseffekter. 

Jag förbrukade en sprayburk elementfärg per högtalare för att få till en yta som jag blev nöjd med. 

Foten spacklades, slipades och därefter spraylackade jag den i matt svart färg. Även detta repeterades ett flertal varv med tunna lager för att få en jämn och fin yta.

Jag valde sedan även att penselmåla svart färg runtom och inuti basporten, och runt kanten i hålet för baselementet för att säkerställa att den vita färgen inte skulle störa ögat när filtfrontarna senare monterats.

Nya kontakterminaler 

Det sitter enkla kontakter för bananplugg original på dessa Chorus, dock är det inte möjligt att skruva dit lösa kablar om man önskar. Därför var det läge att byta ut till bättre kvalitet skruvterminaler som tar både och.

Muttrarna var lite för stora så jag använde en Dremel för att rundslipa dem precis stora nog för att rymmas i hålet.

Eftersom godset på foten är ganska tjockt var det inte möjligt att skruva fast muttrarna underifrån och istället blev det att använda kontaktlim och smältlim för att få dem att fastna. 

Nya kablar löddes även fast till delningsfiltret. 

Detta var en ganska enkel uppgradering, men ändå värt mycket för både kvalitet, enkelhet och utseende.

Rengöring av element och uppmjukning av gummikanter

Förutom den gamla silikontätningen och betongfästena som satt fast på undersidan, var basarna rejält skitiga på framsidan också. Det tog ganska mycket tid att rengöra både kon, dammkåpa och kanter med vatten och milt rengöringsmedel. Diskanten var lite enklare att rengöra men det var försiktigt pillande med tops för att kunna rengöra den tunna domen.

När all rengöring var klar var det dags att pensla på glycerol/T-röd blandning på baskanterna. Detta stryks på med pensel på både fram- och baksida av kanterna. Därefter låter jag dem vila med medlet på flera dagar, gärna någon vecka innan det är dags att torka rent. Det behövs att medlet får dra ganska länge för att kunna tränga in och mjuka upp det styva gummit.

Denna process att mjuka upp gummi på gamla baskanter upplever jag vara viktigt för att återställa upphängningens ursprungliga följsamhet. Med tiden blir gummi styvare, vilket höjer elementets resonansfrekvens och begränsar konens rörelse. När gummit mjukas upp ökar följsamheten, och elementet kan arbeta friare vid låga frekvenser. I praktiken innebär detta en mer naturlig och djupare basåtergivning. 

Åtgärden förändrar inte konstruktionen, utan bidrar till att högtalaren närmar sig sitt avsedda ursprungliga beteende.

Tillverkning av nya filtfrontar 

Den mest tidskrävande och pilliga momentet i denna renovering var att tillverka och montera filtrontar på baffeln. 

Jag brukar ofta försöka att återställa originalutseendet på högtalare så långt det är möjligt, men ibland vill jag göra avsteg för att förhöja det estetiska uttrycket. Denna filtfront är ett sådant tillfälle. Det är även den vägen som Rauna själva valt att gå på sina nya modeller. 

Jag hade även sett några andra entusiaster göra denna designförändring på sina renoveringar, så inspirationen fanns där redan innan och var mycket tilltalande. 

Jag hade vid detta tillfälle fått en intressent på att köpa högtalarna, och jag ville därför även stämma av om avsteget från originalet var ok med honom. Vilket det var. 

Jag sökte efter ett passande 3 mm tjockt svart filtmaterial, och hittade till sist ett bra alternativ på Amazon.

Det finns säkert en mängd tekniker som är både enklare och snabbare än den jag valde, men det må vara hänt. Så här gjorde jag i alla fall:

Först klippte jag ut ett grövre papper som jag tejpade fast på högtalarens frontbaffeln.

Därefter strök och tryckte jag med fingret runtom hålen för diskant, bas och basport för att markera en tydlig kant i pappret. Jag tog sedan en blyertspenna och strök mot denna kant för att förtydliga konturen. 

Nästa steg var att tejpa upp pappersmallen på en träskiva och sedan leta fram olika runda mallar med rätt diameter för hålen för basporten och diskanten. Diskantens hålmall blev av godtyckligt anpassad storlek med hjälp av ett burklock. Så även för basporten, men där behövde hålet vara exakt lika stort som porten. 

Hålet för basen var enklare att göra, där använde jag helt enkelt basen som jag lade upp och ner. De små radierna i hörnen blev även dessa utprovade och utskurna med lämpligt stora korkar.

När detta var utskuret och klart behövde jag förstärka pappersmallen för att inte riskeras att rivas sönder vid hantering. Jag valde att tejpa en mängd remsor maskeringstejp på fram och baksida, tillräckligt för att mallen skulle bli hållbar. 

Nästa moment var att skära ut själva filten. Jag placerade mallen på ett stycke av filten. Jag tejpade fast filten mot underlaget, och tejpade fast mallen mot filten. 

Därefter började jag att rita ut hål och kantlinjer med blyerts för att säkerställa alla urtag och kapningar som behövdes göras.

Sedan tog jag bort pappersmallen från filten och började med stöd av mina olika runda lock, korkar och basen samt en längre linjal att skära ut hålen och kanterna. 

Det är avgörande att använda en riktigt vass brytbladskniv eller skalpell för att inte riskera att rugga upp filtmaterialet i själva skärmomentet. Jämna fina kanter är avgörande för att det ska bli en fin finish.

Test av element, tätning och återmontering

Innan det var dags för återmontering av elementen ville jag säkerställa att alla kopplingar till filtret var korrekta och att det inte uppstått något fel på vägen. 

Jag lödde fast kablarna till varje element och kopplade sedan provisoriskt in förstärkare och cd för att spela lite och lyssna så alla var ok, vilket de lyckligtvis var. 

Därefter var det dags att montera tillbaka elementen och även om jag tidigare raljerat över hur din konstruktion det är att använda tätningsmedel istället för skruvmontage, så valde jag att göra likadant för att inte riskera att spräcka betongen. 

Jag valde att lägga ner högtalaren och pallar upp ena änden så att baffeln skulle hamna någorlunda i våg. 

Jag använde transparent Multibond som tätningsmedel. Jag lade en sträng runtom på baffeln. Sedan tryckte jag dit elementen och gnuggade runt så att de slog fast ordentligt mot godset. Jag var noga med att centrera elementen i hålet eftersom jag visste att det skulle vara viktigt sedan när filten skulle limmas fast.

Jag lät högtalarna ligga i denna position i två dagar för att säkerställa att tätningen var helt torr.

Montering av nya filtfrontar 

Jag beslutade mig för att använda spraylim för att fästa de nya filtfrontarna mot betongbaffeln. 

Först gjorde jag ett litet test med Biltemas spraylim som jag redan hade en burk av. Den är dock ganska värdelös, och när man sprayar med den så flyger det en massa trådar och droppar som inte går att koncentrera på en liten yta. Det var bara att skrota den burken, och söka efter en ny att köpa. Valet föll på MaxxGear spray glue som jag hittade på Clas Ohlson. Det var betydligt bättre kvalitet med en mycket jämnare spridning av limmet. Det som dock behövs är att använda ganska rikligt med spray eftersom filtmaterialet suger åt sig en hel del. 

Jag lät limmet torka några minuter innan jag började montera det försiktigt mot baffeln. Svårigheten låg i att placera den helt rätt så att hålen hamnade där de skulle. 

När filten var på rätt plats började jag att stryka och pressa med fingrarna överallt på filten för att säkerställa att det fastnat bra.

Modelletiketter och vaxning

Den ena original modelletiketten som var monterad på baksidan foten hade försvunnit, och den andra hade tappat en del text. Så jag återskapade nya etiketter i Photoshop som jag sedan skrev ut och laminerade. För extra ytskydd lackade jag etiketten några lager med klarlack. 

Sedan använde jag 3M spraylim för papper och limmade fast dem på foten. 

För en extra ytbehandling av högtalarna valde jag att vaxa med lättflytande Feed n Wax, för att sedan efterpolera till en fin finish. 

Där var renoveringsmomenten äntligen till ända, och nu återstod bara provspelning inomhus.

Bottentäckplatta och fötter

Jag skulle väl inte direkt påstå att denna modifiering var nödvändig, men jag valde nästan demonstrativt att göra det för att täcka över filtret och maskera något som för mig är halvfärdigt ut i originalutförande.

Jag använde mig av en tunn plywood som jag sågade ut i samma kontur som foten. Jag slipade ytan och kanterna, borrade hål för skruvar och lackade sedan matt svart. 

När jag hade skruvat fast plattan limmade jag fast fyra stycken skumgummi fötter på skivan. 

Så enkelt var det att fixa. Kanske inte perfekt, men ser betydligt bättre ut än originalet. Jag sover även lite bättre om nätterna när jag vet att det ser prydligare ut även under foten. 

Slutlig provspelning 

Högtalarna väger ca 26 kg styck så de är inte jätteroliga att kånka omkring med. Men det är ju å andra sidan vikten av betongen som är anledningen bakom den resonansdöda konstruktion som ligger till grund för dess framgångar.

Förutom att konstruktionen av betongen minimerar olika resonanser och ringningar så underlättar det också att porten är riktad framåt var man kan placera högtalaren kontra bakomiggande väggar. Till skillnad från många andra traditionella högtalare i trä som är betydligt känsligare för bakomliggande och sidoväggar, är dessa högtalare av den anledningen mycket mindre placeringskänsliga, inte okänsliga…men mindre. 

Dock bör sägas att jag personligen istället upplever att dessa högtalare mår bättre av att separeras mer i sidled för att plocka fram den fina stereobilden som de faktiskt hanterar på ett imponerande sätt. 

Den stereoanläggning jag använder mig för test består för närvarande av en Bladelius Freja CD spelare, en Dual 1019 skivspelare, som jag främst använder vid test av förstärkare och receivers. Jag använder en Kenwood Basic C1 Preamp och tillhörande M1 slutsteg som jag gillar mycket för sitt kraftfulla och neutrala ljud. För enkelhetens skull använder jag alltid Cd spelare när jag testar högtalare.

Jag har ett antal referens cd-skivor som jag också brukar använda vid mina tester. Denna gång använde jag Dire Straits Brothers in arms, Sade Diamond Life, Pink Floyd Division Bell och Miles Davis Kind of Blue. 

Om jag tidigare raljerat över estetik och konstruktionsbrister, behöver jag nu istället framhäva högtalarnas fina förmåga att leverera välljud. När de placerats på lagom avstånd, lite “toe in” och jag får sätta mig i avvägd “triangel’ så blir fas och stereobild otroligt bra! 

Ljudet är rent och öppet, med tydlig separation mellan instrument, röster och en bas som är stram och mycket väl kontrollerad snarare än kraftfull och djup, men det går att frånse. Den höga massan av betongen gör att högtalarna inte vibrerar och svänger och därmed inte färgar ljudet. Basen är fast och fin, mellanregistret är luftigt och diskanten är mjuk men tydlig.

Elementen arbetar i en otroligt stabil och resonansfri konstruktion, vilket ger mycket god precision i ljudbilden. Intrycket är helt enkelt att ljudet känns koncentrerat precis där det ska vara!

Just i detta skede hade jag önskat att jag behållit de andra Chorus som hade originalbasarna med de inverterade membranen. Men utan att överdriva mitt eget minne så är jag övertygad att dessa Chorus med Vifabasarna hade skapat mattan med originalet. 

Om jag ska försöka beskriva hur jag upplever att högtalarna levererar och upplevs med de olika albumen så blir det lite så här. 

Brothers in Arms med Dire Straits är ju en klassisk testskiva. Jag upplever gitarr och sång som tydligt placerade och stabila i ljudbilden, medan bas och trummor hålls under kontroll. 

Introt på Money for nothing med den svepande keyboarden, sången och attacken i trummorna som sedan övergår till Mark Knopflers karaktäristiska gitarr är riktigt förnöjsam att lyssna på.

Diamond Life med Sade, som är ett av mina favoritalbum, både att lyssna avslappnat på, och testa högtalare med. Det lyfter fram högtalarens styrka i mellanregistret, där rösten återges mjukt och naturligt och basgångarna är följsamma utan att ta över. Hennes mjuka röst kommer verkligen till sin rätta här. 

På Kind of Blue med Miles Davis framträder den akustiska karaktären tydligt, med naturliga klanger och en fin rumsbild. Jag är kanske ingen Miles Davis, eller över lag en jazzfantast. Men detta album är bra att testa med utifrån de instrumentala variationerna och kombinationer av blås, piano, trummor och bas som skiljer sig mycket från modernare pop och rock. 

The Division Bell med Pink Floyd är ju bara ett suveränt album rakt igenom, och även det ett bra testalbum utifrån den experimentella och svepande ljudkomposition som visar hur Chorus hanterar större ljud med bredd, stabil stereobild och tydlig rymd.

Sammantaget är detta mycket välljudande högtalare. Förvänta dig inte en djup bas, men förvänta dig istället en mycket sammanhållen och kontrollerad bas, ett luftigt väl mellanregister och diskant och en suverän rymd och stereobild. 

Jag testade aldrig någon snabbare hårdrocksskiva denna gång, men jag är övertygad att de kan hantera den musiken på ett bra sätt också.

Jag vet att jag säkert retar upp många med att säga detta…men ännu en gång så upplever jag att jag lyssnar på ett par svenska högtalare som slår Sonab på både fingrar och tår. Kanske inte lika “Lounge vänliga” som Sonabs alster, men desto bättre ljudbild när man väl sätter sig ner för att lyssna.

Nu har jag dessutom ett par uppgraderade Leira som står i garaget i väntan på renovering. Dessa är ännu mer imponerande i ljudet, så det ska bli spännande att ge mig på att fräscha upp dem.

Hade det inte varit för det estetiska uttrycket så…