Mått: 240 x 530 x 230 mm Vikt; 7,6kg. 

Pris: Sålda (1700 kr)

Bakgrund

Mina Celestion Ditton 15 visade sig ha ett par rejäla repor i faneret på ovansidan av ena högtalaren som inte gick att slipa bort helt 100%. Det gör inte så mycket, och jag kan tycka att det är ok om det finns några små bruksspår kvar på en vintage högtalare. Det vittnar om dess historia och ger lite äkta patina. 

Förstår nästan att föregående ägare valde en mörk brunröd färg som kunde täcka reporna ganska bra.

Den största utmaningen med denna renovering var nog att kunna rengöra baselementen och radiatorerna från smuts och gammalt lim. Jag vet inte var dessa har stått men det var ett rejält lager med brun smuts som täckte allt. Jag tror inte att de stått i en rökares hem, för det luktade inte så när jag rengjorde dem. Det vet jag definitivt hur det luktar, både för att jag renoverat sådana högtalare tidigare, samt växt upp på 70-80 talet i en familj av storrökare. 

Kanske har de stått utan fronter i ett mycket dammigt ostädat hus helt enkelt. Hur som helst blev det en jädrans massa gnuggade och putsande för att få dem rena och fina. 

Att rengöra från alla limrester var lika jobbigt. Det var inte snyggt gjort när de tillverkade dessa. Förmodligen brydde de sig inte så mycket eftersom de tänkte att högtalarna alltid skulle ha gallren på. 

Skrapa och skära bort överflödiga limrester tog ett antal timmar. Nu spelade det kansli inte så stor roll för funktionen, men om man vill ha högtalarna utan gallren, så är det estetiska ändå lite viktigt tycker jag. 

Den ena passiva radiatorn hade dessutom gummikanterna släppt i limningen runtom sargen så det fick jag lov att limma om och sätta i press. Detta var förmodligen en av anledningarna till att basen kändes lite tunn första gången jag provspelade dem. 

Den förre ägaren hade som sagt målat om högtalarna med någon slags rödbrun betslack eller liknande. Det var ganska noggrant utfört från första början, men det hade skavt och repats lite här och där så den ursprungliga träfaneren lyste igenom. 

Det visade sig att den fasade kanten runtom frontbaffeln var i ett ljusare träslag än faneret som mest troligt är i valnöt. Från början blev jag lite deppig över att det inte var samma träslag, men ju mer jag jobbade fram träet så såg jag att det blev en rätt cool djupeffekt när det skiftade i ton. 

Färgborttagning fick bli första attacken på dessa högtalare. Nu har jag gjort den processen ganska många gånger så det känns inte särskilt utmanande längre. Men kladdigt…Ja, det är det varje gång. 

Moment i renoveringen

• Avfärgning av gammal rödbrun färg. Sickla, borsta, tvätta, torka.

• Handslipat fanér med 120, 240 och slipduk. 

• Spraylacka frontbaffel och baksida med mattsvart färg.

• Rengöring av högtalarelement från smuts och limrester. 

• Behandlat gummikanter på högtalare och radiatorer med glycerin/T-röd blandning.

• Limning av gummikant på passiv radiator.

• Rengöring och tvätt av kardborre till frontfästen.

• Tillverkning av nya filterkort, och nya 12uF NetzoCap MKP kondensatorer. Roterat om spolar för bättre placering på kortet. Nytt internkablage.

• Demontering av gamla kontakterminaler och bytt ut till nya skruvkontakter för bananplugg.

• Spraylackat skruvar till högtalarelement med mattsvart.

• Målat in svart lackfärg runt gummikanter på högtalare för att dölja den brunaktiga limfogen.

• Rengöring av fläckiga tyger på fronterna.

• Inoljning, två varv med Saphir olja.

• Vaxning härdning och polering av egentillverkat hårdvax.

• Provlyssning och fotografering.

Provlyssning:

Jag plockade fram en Sony CDP 511 CD spelare och min Akai AA-1135 receiver som jag använt tidigare. Sonyn är på inga sätt en high end spelare, men den levererar ändå ett neutralt och rent ljud som jag gillar. Funkar finfint för provlyssning. Akai är även den neutral och ren i ljudkaratären med lite dragning till det varmare, som jag också gillar. 

Musiken för provlyssning fick denna gång bli Sade - Stronger than pride, Dire Straits - On Every streets, Led Zeppelin - II, och Alan Parsons Project - I robot. 

Mitt första intryck av högtalarna var att de kändes lite vassa och ettriga i diskanten, men efter ca 10 minuters lyssnande lät det bättre. Jag blev fundersam om det var mina öron som anpassade sig efter ljudet, så jag stängde ner allt och gick ut på en timmes promenad. 

Jag gick sedan tillbaka för att provlyssna och de upplevdes inte längre vassa i karaktären. Jag testade med alla fyra skivor och tyckte faktiskt att det försvunnit. 

Har ingen aning om detta berodde på receivern, CD spelaren, om de nya MKP kondingarna behövde lite “inbränning”, eller om det var ren och skär inbillning. Men nu lät de betydligt bättre. Mycket mjukare och mer balanserade. Kanske att jag upplever att det finns något i övre mellanregistret som saknas, men det är svårt att definiera vad det kan vara. 

Basens karaktär är intressant. Jag började med att ställa högtalarna ca 1 meter ut från väggen bakom och då var det ganska mesig bas. Men så fort jag flyttade dem närmare väggen så lyftes basen fram markant. Ca 20 cm från väggen tyckte jag det blev bäst. 

Dessutom upplevde jag att de var känsliga för vilken höjd de stod på för lyssningsposition. Med lite provisoriska stativ på ca 40 cm höjd blev det bättre för mina öron. 

Jag upplever inte att de är känsliga med sweet spot i mitten för att få till perfekt ljudbild. Jag tycker att de var mer tillåtande i sidled än i höjdled. Detta kan mycket väl vara en subjektiv upplevelse, men så var det i alla fall. 

Efter att ha lyssnat både fokuserat på lyssningsposition, och att ha pysslat på i köket med musiken spelandes i bakgrunden så måste jag ändå säga att jag är hyffsat imponerad av dessa små Ditton 15. De är inte så maffiga i bas, men ändå fullt tillräckligt för sin storlek och jag tror att dessa kan prestera betydligt bättre i ett lite mindre lyssningsrum. Konstruktionen med de passiva radiatorerna ger absolut basen en lite djupare skjuts och basen känns ganska tajt med bra attack. 

Mellanregistret är klart och tydligt och framhäver röster och instrument på ett fint och klart sätt. Den lite speciella HF 1300 diskanten som jag var lite besviken på från början, förändrades ju längre jag lyssnade till att vara skönt luftig och transparent med ett bra omfång. Kanske beror det på att den är delad vid 3 KHz, och jag har förstått att denna diskant av många anses imponerande i ljudkvalitet men är mycket känslig för överbelastning och klipp. Det är nog inte läge att vräka på allt för hög volym med en klen skräpförstärkare. Dessutom är det inte tvärenkelt att hitta HF1300 diskanter som reservdel, även om de används i flera andra högtalakonstruktioner. Som tur är Akai AA-1135 en mycket bra och potent liten receiver, och dess 2x35 watt är fullt tillräckliga för dessa högtalare. 

Skulle väl personligen inte anse att dessa är “rockiga” högtalare som t.ex. Pioneer HPM eller Cerwin Vega, och därför tycker jag kanske inte att de lite snabbare passager i Led Zeppelins musik låter perfekt. Däremot lite mer distinkt och separerad mjuk musik med “renare” instrument och röster låter mycket bra. Så Sade, Dire Straits och Alan Parsons project låter imponerande.

Jag ska inte påstå att dessa Ditton 15 är perfekta i ljudåtergivning, men de växer på mig och de har en härligt ren separation och värme i ljudkaratären. De är relativt lättdrivna och låter fint även på låg volym. Det är något jag definitivt uppskattar om man sitter i ett lite mindre lyssningsrum, när man inte vill vräka på ljudet, och mest vill sitta och softlyssna.

Jag är nöjd med slutresultatet och det har varit en lärorik och intressant renovering.