Renovering av Mirsch/Expert 2-50 högtalare

Mått: 250 x 460 x 290 mm Vikt: 8 kg 

Pris: Sålda.  1800 kr

Bakgrund

Jag har stött på många olika modeller av Mirsch, men detta var första gången jag fick tag på ett par Mirsch/Expert 2-50 från 1978. Detta par dök upp i ett skick som på många sätt var typiskt för högtalare som fått leva ett långt liv utan någon större omsorg under senare år. Repiga, skitiga, matta och i behov av byte av kanter till bas och nytt delningsfilter. Det sistnämnda är kanske inte en självklarhet, men något jagmisstänkte behövdes. 

Samtidigt fanns det något i konstruktionen som signalerade att det här inte var ett par högtalare man skulle avfärda för snabbt. Mirsch har ett karaktäristiskt utseende, med sina uppåtriktade diskanter och frontriktade basar. Den elementplaceringen är kanske inget unikt i sig, men designen på högtalarna gör att man snabbt vet vem som står bakom konstruktionen. 

Herr Olle Mirsch!

Olle Mirsch var en central person inom svensk hifi och högtalarutveckling, ofta nämnd tillsammans med Stig Carlsson som en av de mest inflytelserika.

Han började sin karriär som ingenjör på Philips under 1960-talet, där han arbetade med högtalare. Med tiden utvecklade han egna idéer om hur ljud borde återges, mer naturligt och mindre färgat. Detta ledde till att han startade sitt eget företag, Mirsch, som under 1970-talet blev en av Sveriges mest framgångsrika högtalartillverkare.

Hans filosofi var att ljudet skulle vara öppet, balanserat och så likt verkligheten som möjligt. Han kombinerade teknisk noggrannhet med genomtänkt design. Bland annat samarbetade han med industridesignern Lars Lallerstedt, som formgav både logotyp och flera av högtalarna.

Mirsch var också en innovatör. Han använde tidigt komponenter av hög kvalitet, som element från danska Peerless och specialanpassade diskanter från Philips. Han använde sig även av de speciella Albeka-basarna, även kallat “Eskilstuna-basar”. 

Han experimenterade även med hur ljud sprids i rummet, där vissa konstruktioner var inspirerade av hur ljud upplevs i en konsertsal. Flera modeller, som OM-serien, såldes i mycket stora volymer. 

Som person var han engagerad och tillgänglig. Många hifi-intresserade hade direktkontakt med honom, och han blev känd som en slags “högtalarpappa”, kunnig, hjälpsam och tydlig. Efter att företaget upphörde fortsatte han att dela med sig av sin kunskap till entusiaster och hemmabyggare. 

Om du vill fördjupa dig i historien bakom Mirsch-högtalarna och deras koppling till Sonab finns en mer utförlig genomgång i Mirsch means music.

Trots att mina 2-50 hade ett ganska trist yttre som uppenbart fått spår av tidens tand, fanns det en känsla av att det fanns mer att hämta någonstans därunder.

Vid en första okulär besiktning blev det tydligt att arbetet skulle behöva bli ganska omfattande att strippa dem från den svarta färgen. Dessutom fanns det lite andra små estetiska detaljer jag behövde angripa. 

En första provlyssning och demontering

Som alltid, en första provspelning genomfördes innan något arbete påbörjades, mest för att skapa en referenspunkt och höra så att inget uppenbart lät fel, eller inte alls.

I detta fall så högre jag vi låg volym att alla element fungerade och lät som de skulle. Det fanns inga uppenbara tecken på trasiga element, men det fanns en dovhet över mellanregister och diskant som jag inte uppskattade, så balansen i systemet var tydligt påverkat av något.

Vid demonteringen bekräftades mycket av det som anats under provspelningen. Kabinettet visade sig vara stabilt uppbyggt, vilket gav en bra grund att arbeta vidare på, men invändigt fanns flera detaljer som behövde åtgärdas. Tätning kring element var obefintlig och jag vet inte om det någonsin hade funnits någon tätning, som kanske vittrat bort. Delningsfiltret, som kort och gott var en spole och en 7uF elektrolyt kondensator var kanske inte det mest imponerande jag stött på, men även enkelhet kan ge oanade resultat. 

Basen som satt där var den speciella Alebeka varianten, med ett lite udda 8,5” mått. Den har ett mycket gott rykte att hålla hög kvalitet och leverera djup och tajt bas. Diskanten är även den av god kvalitet, ett Philips AD 0162/T8 domediskant. 

Färgborttagning, slipning och lackering

Arbetet med kabinetten visade sig vara mer omfattande än vad som först kunde anas. Den befintliga ytan var en envis svart lack som jag hade svårt att få bukt med med min go-to färgborttagning från biltema. Den gjorde en viss verkan efter två varv, men jag insåg att jag ändå behövde fylla på med en hel del handslipande armbågsfett.

För att nå ett hållbart och visuellt bättre resultat krävdes en successiv slipning med olika grovkornlek från 120-400 tills träets struktur började träda fram igen. Under arbetets gång framgick det att fanéren i grunden höll en betydligt högre kvalitet än vad det initiala intrycket antydde, men när jag var klar måste jag säga att jag blev mycket nöjd. Helhetsintrycket av högtalarna förändrades helt och hållet.

Jag valde att bevara den nedsänkta svarta baffeln vid basen och diskanten på ovansidan. Men för att det skulle bli en jämn och fin svart yta så behövde jag maskera och täcka fanéret för att sedan kunna spraylacka med halvblank färg.

Jag repeterade samma process för bakstycket, men där fanns det ett annat behov. Håltagning för nya kontaktterminaler. För tyvärr har ofta äldre Mirsch högtalare endast en enkel tunn högtalarsladd som går direkt in till filtret. Det var enkelt vid konstruktionen förstår jag, men det duger inte i dag då man gärna vill ha möjlighet att variera kablar, men kanske främst anpassa för enkelheten av bananpluggar.

Uppgradering av delningsfilter och kontaktterminaler

Delningsfiltret uppgraderades, vilket inte är så avancerat som det kanske låter eftersom det endast är två komponenter som original. Däremot tyckte jag att det såg lite epigt ut att bara ha en kondensator limmad direkt på spolen, så jag beslutade mig för att tillverka ett nytt enkelt filterkort att montera de nya komponenterna på, samt bättre kablage.

De ursprungliga elektrolytkondensatorerna mätte inte särskilt bra. Den ena låg på 9,8 uF och den andra på 11,2 uF. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad ESR var, men kapacitansen var tillräckligt skev för att jag inte behövde tveka på att byta ut dem. 

Jag valde att ersätta med högkvalitativa 6.8 uF Mundorf MCap 5% MKP parallellt med ett par bypass ERO Vishay1845 MKP 0.47 uF. 

Arbetet innebar inte någon förändring av den ursprungliga konstruktionen, utan syftet var att återställa funktionen snarare än att omkonstruera. Resultatet av en sådan åtgärd brukar vara att högtalarens klarhet och ursprungliga karaktär återinträder.

Eftersom Mirsch dessväre oftast använde en enkel tunn högtalarkabel som gick direkt in i lådan till delningsfiltret,  var även detta något som jag behövde åtgärda. 

Jag sågade upp anpassade hå på baksidan av högtalaren för nya kontaktterminaler med skruvkontakter som tar bananplugg, Därefter lödde jag dit bättre 2,5 kvm högtlarkablar från filtret till anslutningsstiften på terminalen. För att det skulle vara helt lufttätt så satte jag först tätningsmassa mellan terminalen och lådan innan jag skruvade fast den. Därefter sprutade jag även tätningsmassa runt terminalen på insidan för säkerhets skull. Kanske inte blir lika enkelt att ta lös kontakt terminalen igen senare, men fullt möjligt.

Etiketter, emblem och fötter

De yttre detaljerna fick också en genomgång. Emblem, etiketter och all form av dämpfötter hade antingen försvunnit eller förlorat sin tydlighet, och behövde återskapas eller ersättas för att helheten skulle kännas genomarbetad. Modelletiketterna på baksidan återskapades i Photoshop och printades sedan ut på kvalitativt 60 g papper, för att sedan skäras ut och spraylimmas fast.

Jag valde att 3d-printa nya fina emblem på frontskydden där jag valde att måla “Mirsch” texten i guld, för att få lite mer exklusiv känsla.

Även nya fötterna tillverkades från dämpande skumgummikudde. Dessa lyfte högtalaren både ur ett estetiskt, men främst ur funktionellt perspektiv där de frånkopplades från att skicka för mycket av basen vidare till golvet. Små detaljer har ofta större betydelse än man först tror, inte minst för helhetsintrycket.

Kanta om och täta basar samt olja och vaxa 

Basarnas skumkanter visade tydliga tecken på åldrande, vilket var väntat. Har nog egentligen aldrig varit med om ett par 50 år gamla högtalare vars original skumkanter Inte behövt bytas. 

En omkantning genomfördes för att återställa elementens ursprungliga egenskaper. Som teknik så använder jag en tongenerator app på mobilen och en liten förstärkare som jag kopplar till högtalaren. För lite närmare beskrivning hur jag går till väga så kan du läsa på denna renovering jag gjorde av ett par Marantz Imperial 8-G

Innan jag skruvade tillbaka återmontering av basarna lade jag även lite tid på att säkerställa god tätning mellan element och kabinett med särskild tätningsmassa. Otätheter i den här delen av högtalaren påverkar direkt hur basen upplevs, är det otätt så tappar högtalaren ganska mycket av sin fyllighet och tajthet i basen. 

Förbättra tätning runt element är ofta en underskattad och av många bortglömd detalj när man renoverar äldre högtalare.

Slutgiltig provspelning

Efter avslutat arbete med renoveringen var det dags att bära in högtalarna till vardagsrummet för att göra en grundligare provspelning. 

Jag plockade fram en uppsättning grejer som jag vet fungerar bra i den här typen av test. Optonica SM-1515 och Akai AA-1125 fick stå för det mer klassiska varma, medan Rotel RA-920AX tillsammans med Arcam Alpha 7 fick bidra med lite mer modern karaktär.

Som vanligt fick Dire Straits, Sade, Pink Floyd och Miles Davis agera referens. 

Jag började med att ställa högtalarna cirka 50 cm från bakväggen. Direkt hör man släktskapet med 3-28. Det finns samma fina luftighet och ett väldigt naturligt mellanregister som gör att röster och instrument bara faller på plats utan ansträngning. Jag laborerade lite med att lyfta upp dem från golvet och ställa dem på en stereobänk ca 20 cm från väggen, och då tycker jag nog att de blommade ut mer. Kan nog lite att den uppåtriktade diskanten fick lite hjälp med reflektion från den bakre väggen

Med Optonican blir det varmt, fylligt och väldigt lättlyssnat. Sade låter riktigt bra här. Mjukt, närvarande och utan att bli det minsta påträngande. Akaien stramar upp det hela lite och ger mer liv när man vrider på volymen, medan Roteln istället plockar fram mer renhet och kontroll. Inte lika mycket kropp, men desto mer precision.

Basen är, som väntat, inte lika djup som hos Mirsch OM 3-28, men den är tajt och följsam. Flyttar man högtalarna närmare väggen händer det en hel del. Runt 20–30 cm från bakvägg kommer den fram på ett betydligt bättre sätt och ger en mer komplett känsla.

Det här är ingen högtalare som försöker imponera med kraft eller tyngd. Den spelar istället väldigt musikaliskt, med ett fint flyt och en naturlig balans där mellanregistret får ta plats.

Precis som med många mindre konstruktioner gör den sig bäst i ett mindre till medelstort rum. Där känns den både mer engagerande och mer hel.

Mirsch/Expert 2-50 är i grunden en komplicerad högtalare, på ett positivt sätt. Den gör inget hejdundrande väsen av sig, men den gör väldigt mycket rätt. Framför allt om man är ute efter ett ljud som man faktiskt vill sitta och lyssna på länge. Det är jag!