Renovering av Pioneer HPM-30x högtalare

Mått: 530 mm x 300 mm x 293 mm

Vikt: 11 kg

Pris: 2100 kr 

Bakgrund 

Jag har lyssnat på ett antal olika modeller i Pioneers HPM-serie, men detta är den andra jag ger mig på att renovera grundligt. 

Det är ingen slump att HPM-serien är otroligt uppskattade världen över. Oavsett om man tycker att det finns andra märken som förtjänar högre marknadsrankning, är det bara att ta av hatten, bocka och buga över det faktum att Pioneer utan tvivel lyckades utveckla en innovativ och välljudande högtalarserie som de flesta känner till än idag, 50 år senare.

Pioneer HPM-serien utvecklades under mitten av 1970-talet i en period då högtalarmarknaden präglades av stark konkurrens mellan japanska och amerikanska tillverkare. Ambitionen från Pioneer var att etablera sig i det övre segmentet och utmana etablerade referenser, särskilt från JBL. En avgörande faktor var rekryteringen av Bart Locanthi 1975, vilket innebar att Pioneer tillfördes en designfilosofi med fokus på hög verkningsgrad, dynamik och slagkraftig återgivning.

Resultatet blev HPM-serien, där Pioneer HPM-100 lanserades 1976 som flaggskepp. Serien expanderades därefter med flera modeller i olika storleks- och prissegment. 

Namnet HPM, “High Polymer Molecular”, syftar på den centrala innovationen i diskantområdet, där Pioneer introducerade en polymerbaserad superdiskant. Utvecklingen skedde i samarbete med japansk materialindustri, vilket möjliggjorde införandet av avancerade kompositmaterial i elementen.

HPM-serien är uppbyggd som fler-vägssystem i basreflexkabinett, där de större modellerna typiskt använder en fyrvägskonfiguration. Denna arkitektur reducerar intermodulationsdistorsion genom att varje element arbetar inom ett begränsat frekvensområde, men medför samtidigt komplexa delningsfilter med flera brytpunkter och viss överlappning, särskilt i det övre registret. Denna överlappning är medveten och syftar till att öka den upplevda energin i diskantområdet snarare än att uppnå strikt frekvenslinjäritet.

Bas- och mellanregisterelementen använder koner av kompositmaterial, där cellulosa kombineras med kolfiber eller grafit. Detta ger en hög styvhet i förhållande till massan och förskjuter konuppbrytning till högre frekvenser, vilket förbättrar transientrespons och minskar distorsion inom arbetsområdet. Kabinetten är portade enligt basreflexprincipen, vilket ökar verkningsgrad och basutsträckning men samtidigt innebär en kompromiss i form av mindre dämpad respons i det lägsta frekvensområdet.

Den mest särpräglade komponenten är superdiskanten, där en polymerfilm med piezoelektriska egenskaper används. Denna konstruktion skiljer sig från traditionella dynamiska element och möjliggör mycket låg rörlig massa samt utökad frekvensgång. Resultatet är en återgivning med tydlig energi och “luft” i det övre registret, även om lösningen inte primärt är optimerad för strikt mätbar linearitet.

Sammantaget präglas konstruktionen av en tydlig prioritering av dynamik, effektivitet och transientrespons, vilket placerar HPM-serien i en annan teknisk och ljudmässig kategori än mer neutralt avstämda konstruktioner från samma period.

HPM-30 och 30x lanserades 1979, men vad som skiljer dem emellan vet jag faktiskt inte. Kanske var det bara estetiska skillnader? Litet mysterium faktiskt som jag gärna tar lite input om.

HPM-300 som också är en senare årsmodell som kom 1981-82, som motsvarande HPM-30, har dock vissa förändringar.

Skillnaden mellan Pioneer HPM-30 och Pioneer HPM-300 är i grunden ganska enkel. Det är samma typ av högtalare, men från två olika steg i utvecklingen.

Båda är 3-vägare med 8-tums bas i basreflexlåda och en liknande uppbyggnad. HPM-30 ligger närmare originaltänket i HPM-serien, medan HPM-300 är en senare version där Pioneer har justerat och moderniserat vissa delar.

Den tydligaste skillnaden sitter i diskanten. HPM-30 delar högt, runt 12 kHz, så superdiskanten ligger mest och fyller på allra längst upp. HPM-300 går in tidigare, runt 8 kHz, och får därför en större roll i ljudbilden. Det är också därför den är specad upp till 50 kHz, medan HPM-30 stannar runt 25 kHz. Det handlar alltså om mer energi i toppen, inte om mer bas eller större ljud.

Elementen är också uppdaterade i HPM-300, med en mer utvecklad polymer/graphite-blandning. HPM-30 använder en tidigare variant med kolfiberförstärkt papper. Det ger lite bättre kontroll i HPM-300, men det är ingen dramatisk skillnad.

Samtidigt har HPM-30 vissa praktiska fördelar. Den har en vridpotentiometer (L-pad) för nivåjustering för diskanten, vilket gör den enklare att anpassa efter rum och smak. HPM-300 saknar det. Dessutom är kontaktanslutningarna rejälare på HPM-30, medan HPM-300 känns lite billigare och nedskalad där. De snålade helt enkelt in på vissa delar.

I praktiken är HPM-30 mer klassisk i sin avstämning och mer flexibel att jobba med, medan HPM-300 är mer fast och drar åt ett lite modernare, mer framåtlutad diskant.

Lite synd att jag redan sålt mina HPM-300, för det hade varit spännande att göra A/B tester mellan de båda helrenoverade paren.

Första provlyssning och demontering 

Jag vet att det alltid behövs en första försiktig provspelning på högtalare innan de påbörjas en demontering för att kontrollera att det inte är något uppenbart fel. Detta gör jag enklast med en enkel cd-spelare och förstärkare. 

Men dessa högtalare med sina superdiskanter gör det väldigt klurigt att kontrollera. Det är helt enkelt sjukt svårt att identifiera att det ens kommer ljud ur superdiskanterna på grund av att de ligger så högt delade. Mina öron är då inte så finkalibrerade att jag kan urskilja det från de andra elementen. 

Bas och diskant var inga problem alls att göra att de fungerade korrekt. Men för att testa superdiskanten behövde jag skruva bort och koppla ur bas och diskant för att sedan enbart ha superdiskanten inkopplad. Jag lyckades med lite möda höra att båda superdiskanterna fungerade…men det var i ärlighetens namn inte mycket mer än så. Jag minns att jag hade samma svårighet att höra dem på HPM-300, samt på ett par HPM-40 jag nyligen renoverat, så detta var väntat.

Tittar man inuti lådan är man att det sitter dämpmaterial faststiftat bakom basen, på halva bakstycket. Kanske inte överdrivet imponerande, men förmodligen avstämd till den mängd det ska vara. 

Resten av demonteringen var ganska odramatisk och det enda som var lite kruxigt var att bända lös stiften som delningsfiltren var fästa med. När det var gjort, var det bara att snabbt märka upp kablarna med tejp för att se vilka element de hörde till. Sen var det klart för djupare ingrepp.

Byte av baskanter

Det är väl egentligen detta moment som är det mest tidskrävande i renoveringen. Eftersom det sitter en gummi-gasket hårt limmad ovanpå baskanterna så är det en intensiv kombination av hårfön, aceton och skrapande med brytbladskniv, skalpell och sandpapper som behövs för att avlägsna alla lim- och skumkantrester.

Denna gång lade jag kanske ner lite oproportionerligt med tid på detta moment för att jag experimenterade lite med olika lösningsmedel, bland annat olika klisterborttagningsmedel och isopropanol. Jag kunde snabbt konstatera att aceton var det medel som löste upp limmet bäst. Klisterborttagningsmedlen var förvånansvärt dåliga på att lösa upp över huvud taget.

Isopropanol var dock bra för att rengöra överflödiga rester av smuts. 

Jag beställde baskanterna från LN Högtalarservice i vanlig ordning. Att kanta om basar har blivit så pass vanligt moment i mina renoveringar att jag numera knappt funderar över vad jag ska göra. Men det som skiljer dessa basar från de flesta andra är att den inte kanten ska limmas från undersidan istället för översidan på konen. Det gör momentet aningen trixigare, och efter att man kavlar kanten över konen man får pilla och trycka lite mer underifrån för att kunna pressa fast kanten under tiden som limmet härdar.

I övrigt gjorde jag likadant i processen som jag annars gjort med lim, önskar, tongenerator, klämmor med mera. Ni kan läsa på Marantz Imperial 8-G renoveringen för jag går igenom lite mer detaljerat hur jag går tillväga med byte och centrering av kanter.

Uppgradering av delningsfilter och kontakter 

Som jag tidigare beskrivit så skiljer sig delningsfiltren en aning mellan HPM-30/X och HPM-300.

Tittar man på filtret i HPM-30 så är det mer genomarbetat än man först tror. Där finns tre spolar (0,9 mH + 0,9 mH + 0,1 mH), två kondensatorer (5 µF och 0,5 µF), ett motstånd på 10 ohm och en L-pad för nivåjustering av diskanten. 

Supertweetern går via en transformator och ligger ganska separat högt upp i frekvens. Det gör att filtret både styr delningen och ger möjlighet att justera nivån.

I mitt exemplar har jag ersatt originalkomponenterna med nya, där motståndet är bytt till ett 10 ohm 10% MOX, och kondensatorerna till 4,7 uF Jantzen MKP samt 0,47 uF Jantzen MKP. De gamla elektrolyterna som för övrigt var dränkta i monteringslim och knepiga att avlägsna, hade dessutom driftat en del. 5 uF-kondensatorn mätte cirka 6,2 µF med ett ESR på runt 1 ohm, och 0,5 uF-kondensatorn låg runt 0,7 µF med ett ESR på cirka 3 ohm. 

Att jämföra med de nya Jantzen MKP som mätte 0,48 uF och ESR på 0,01 ohm, samt 4,71 uF och 0,02 ohm. 

Eftersom konstruktören av dessa filter vid tillverkningen förmodligen hade somnat när hen hällde på limmet på komponenterna, och de nästan badade i det, så insåg jag att jag inte skulle bry mig om att rotera upp någon av spolarna. Det var helt enkelt inte värt stöket. Mest troligt hade jag rivit sönder flera delar och behövt bygga om hela kortet. 

Det innebar dock att jag fick bli lite påhittig för att rymma nya kondensatorerna och motståndet. Men med lite planering så gick även det. 

Även om jag använder kontaktlim för att säkra komponenterna på kortet… så gör jag det med rimlig mängd!

Lackering och foliering

Baksidan på högtalarna var väl i rimlighetens namn inte så skabbig, men de var solblekta på vissa delar och hade en dassig sliten feeling som inte tilltalade mig. Därför beslutade jag mig för att värma bort modelletiketten med hårfön och sedan rolla baksidan med svart lackfärg. Ett enkelt moment, men ger en fin finish som gör att jag kan sova gott om natten. 

Det var egentligen inte så många skador på själva lådan, och original så var dessa folierade svarta. Jag hade egentligen tänkt låta dem förbli svarta för enkelhetens skull, men när jag försökte tvätta bort vad jag trodde var smuts, insåg jag att det var något som missfärgat fanéret och gett dem “rosor” av ljusa partier som inte gick att få bort. 

Beslutet blev att endast spackla igen skruvhålen i botten efter stativfästen, för istället ge mig i kast att foliera dem i valnöt. 

Att foliera ett par högtalare på endast plana ytor är egentligen inte svårt alls. Det handlar bara om att vara noggrann med rengöring av ytan, använda en plastskrapa för att trycka ut luftbubblor. Det brukar alltid gå bra så länge som man inte har för bråttom. 

Jag brukar alltid av logiska skäl börja på ena kanten på undersidan för att dölja skarven så bra som möjligt.

Jag klipper till rätt längd och tar till ca fem cm extra. Det som kanske är ännu viktigare är att ta till ca 4-5 cm extra på varje sida. För även om du tycker att du lägger folien helt rakt, så kommer den att dra lite åt något håll. Lite för snett i början kan göra stor skillnad när du folierat fyra kanter. Lita på mig, spillet på kanterna är värt för att slippa dra lös all folie igen för att börja om.

När folien är på plats gäller det bara att använda ett rakblad eller en vass brytbladskniv för att skära bort all överflödig folie. 

När jag precis tänkte att jag kunde bära in dem från garaget så upptäckte jag två saker som jag behövde angripa. 

Jag såg att den ena frontens tyg hade blivit lite solblekt, och det doftade lite i ton mot den andra. Den andra fronten hade istället en skada i själva ramstrukturen, som jag inte upptäckt innan. 

Så det blev först och främst att limma ihop ramen och sätta i kläm för att pressas ihop riktigt. Egentligen en relativt enkel procedur, men det viktigaste är att sätta skyddsplast mellan ramen och tyget för att förhindra att lim trängde ut mellan träet och hamnade på tyget. 

Till sist behövde jag åtgärda färgskillnaden i tyget. Jag valde att använda svart hobbyfärg som jag blandade med ⅔ vatten så att det blev riktigt tunnflytande. 

Därefter tog jag en pensel som jag successivt penslade på tyget på både fram- och baksida. Det viktigaste var att trösta noga hela tiden för att färgen endast skulle tränga in i träfibrerna utan att täppa igen maskorna och påverkan ljudgenomsläpp. 

Gick faktiskt förvånansvärt bra att få ett jämnt resultat. 

Slutgiltig provspelning

Det är alltid lika spännande att få plocka in ett par helrenoverade högtalare från garaget in till vardagsrummet för att göra ett mer noggrann testspelning med bättre grejer och bättre akustiska och rumsliga förutsättningar.

Jag använder min vanliga testrigg med Sony CDP 511 CD-spelare, Kenwood Basic C1-försteg och M1-slutsteg De funkar alldeles utmärkt för ändamålet.

Jag började med Pink Floyd, The Dark Side of the Moon. Speak to Me / Breathe låter direkt rätt och jag upplever det är luftig och fin  rymd.

På Time märks det tydligt att diskanten är framträdande och bra där det behövs. Klockorna kommer fram på ett fint sätt.

Money har bra driv, basen är tajt och hänger definitivt med, inget som faller ihop när det blir större.

Fortsatte med Dire Straits Brothers in Arms. Ride Across the River låter lugnt och kontrollerat, instrumenten ligger där de ska.

Money for Nothing får skönt tryck i gitarren. Inte brutalt stort, men det ska det inte vara heller.

Testade även att spela lite Steely Dan, Aja också.Här märks det att högtalarna har bra kontroll på detaljerna. Det går att följa varje instrument utan att det blir rörigt.

Avslutningsvis körde jag även lite akustiskt och jazz. Funkar bra. Inget som sticker iväg, inget som saknas. Bara spelar allt kontrollerat och snyggt!

Jag hade som sagt gärna haft kvar mina HPM300 för att kunna göra en mer rättvis A/B test, men jag fick förlita mig på minnet. 

Jag vill hända att jämfört med HPM-300 kanske de spelar “större”. med mer energi i toppen, mer “på”. De tar inte ett steg tillbaka direkt. Dock smygande tendenser att få lyssningströtthet av diskanten. 

Dessa Pioneer HPM-30X är lite mer sansade. Diskant och mellanregistret är ligger där den ska och basen är tajt och bra. Ljudet är inte i ansiktet på dig hela tiden. Jag ska väl i ärlighetens namn säga att jag inte kan plocka ut exakta nyanser av superdiskanten, vilekt jag ifrpgasätter att så många andra heller kan göra med tanke på vilka frekvenser den lirar i, men jag vill tro att den finns där och strösslar det lilla extra glittret i toppen.

Sen är det där extra med nivåjusteringen på baksidan. På HPM-30X kan man skruva lite och få det att passa rummet. HPM-300 kör sitt race, oavsett.

Jag ska inte säga att jag kan identifiera jättestor skillnad mellan de båda. Kanske att HPM300 vinner i tydlighet men HPM-30X vinner i mjukhet och värme.

Min slutsats av denna renovering är hur som helst att dessa 30x är i mycket fint skick, och de spelar som de ska nu.

Toppen är tillbaka, filtret gör sitt jobb och allt hänger ihop tajt och snyggt. 

Dessa Pioneer-högtalare är faktiskt riktigt roliga att lyssna på och man vill helst fortsätta lyssna, mer och mer.  Det är ett betyg som räcker långt för mig!

Är du intresserad att köpa högtalarna, skicka ett mail med en förfrågan.
OBS, endast avhämtning gäller!