Sonab OD-11 (Teak) Sålda.  2800 kr
Sonab OD-11 (Vita) Pris: 2800 kr
Sonab OA-12 (Svarta) Sålda. (3200 kr)
Sonab OA-12 (Ädelträ) Sålda. (3300 kr)
Sonab OA-14 (Teak) Pris: 4100 kr
Carlsson OA50 (Vita) Sålda. 4500 kr

Bakgrund & historia

Stig Carlsson var en svensk ingenjör och högtalarkonstruktör som revolutionerade högtalardesign med sin unika “Ortoakustiska” filosofi. Till skillnad från många av sina samtida konstruktörer ansåg han att högtalare borde anpassas till verkliga lyssningsmiljöer snarare än till idealiserade akustiska testrum. Hans lösning var att utveckla högtalare som utnyttjade rummets akustik istället för att motverka den, vilket resulterade i en naturligare och mer omslutande ljudupplevelse.

Genom att använda en kontrollerad spridning av ljudet, där elementen var vinklade uppåt och kombinerade med bredspridande diskanter, lyckades Carlsson minimera störande reflektioner och skapa en jämn ljudbild i hela rummet. Hans högtalare var dessutom designade för att placeras nära väggar, vilket både förbättrade basåtergivningen och gjorde dem mer praktiska i hemmiljöer. Denna rumsanpassade konstruktion gav en mer naturlig och realistisk återgivning av musik, något som traditionella direktstrålande högtalare ofta hade svårt att uppnå.

Under varumärket Sonab på 1960- och 70-talet och senare under sitt eget namn skapade Carlsson flera ikoniska modeller, däribland Sonab OA-5, OA-12, OA-116 och flaggskeppet i den serien OA-2212 samt de senare Carlsson OA-50, OA-51 och OA-52. Dessa senare släpptes dessutom i olika versioner med olika uppgraderingar och justeringar, vilket gör det lite extra spännande att botanisera i den djungeln.
Gemensamt för dessa högtalare var dock deras innovativa konstruktion och förmåga att återge musik på ett sätt som lät mer som en levande konsert än en traditionell högtalare.

Carlssons unika synsätt gjorde hans högtalare mycket uppskattade, och de har än idag en hängiven skara entusiaster. Hans idéer om hur ljud bör återges i en verklig miljö fortsätter att inspirera och påverka högtalardesign, och hans arv lever vidare genom både restaurerade originalmodeller och moderniserade versioner av hans konstruktioner.

Jag är aningen ambivalent när det kommer till Sonab Carlsson högtalare. Jag vet många anser att Stig Carlssons skapelser är bland det bästa som europeisk eller åtminstone svensk högtalarindustri producerat under 70-80 talet. Anledningen till att jag är lite ambivalent är att jag personligen kanske tycker att de golvstående lådorna med uppåtriktade element inte tilltalar mig personligen, inrednings-, eller designmässigt. 

Den andra anledningen är att jag tycker att bland annat Mirsch, Sinus, Audio Pro, Ino Audio och Octab mfl. borde finnas med i den diskussionen. Det finns självklara utmanare i den samlingen.

Tredje anledningen är att jag är av den uppfattningen att ljudet från det jag lyssnar på ska komma framifrån och direkt till mina öron. På samma sätt som att jag skulle sitta och lyssna på en konsert där artisten står på en scen rakt framför mig. 

Trots dessa mycket subjektiva åsikterna, går det inte att förneka högtalarnas framgång genom historien och det är svårt att sluta fascineras över både den innovativa designen och det imponerande ljudet som många av herr Carlssons alster frambringar. 

Jag skulle nog säga att om jag skulle vilja ha ett par högtalare som ger ett bra ljud medan jag tuffar runt i köket när jag lagar mat eller när man flanerar runt i vardagsrummet och umgås med folk…ja då är dessa högtalare svårslagna.

Sonab Carlsson högtalare har sina trogna anhängare och dessa högtalare har blivit mer eftertraktade och högt värderade på senare år, och den utvecklingen kommer med största sannolikhet fortsätta.

Renovering av flera olika modeller

Jag valde att samla information och foton kring samtliga Sonab renoveringar jag genomfört på en sida. Eftersom jag valde att renovera tre par parallellt så är dessutom flera av mina foton under denna process.
Den första renoveringsprocessen valde jag att renovera ett par OA50. I den andra processen renoverade jag parallellt ett par vita OD-11, ett par svarta OA-12 och ett par OA-14 i teak. Tredje renoveringen blev det ett par OD-11 i teak, och fjärde renoveringen ett par OA12 i vacker Palisander.

Utöver att det finns ganska många olika modeller tillika uppgraderade modellversioner, så finns det flera en mängd olika uppsättningar av högtalarelement till dessa. Det finns nog precis lika många uppfattningar och mätningar som visar vad som är bättre eller sämre. I samtliga mina OD-11, OA12 och OA14 har det suttit MT20 kondiskanter och SC165-I 6,5” bas. (Första versionen med hästskoformade Alnico magneten) Av många ansedda som den bästa basen av alla sc165 serien och idag och eftertraktade element. 

I mina OA50 sitter det en nyare version av Peerless 6.5” som heter 833429, samt Peerless 115DT26 dome diskanter.
Vill du verkligen grotta ner dig i Carlsson-världen rekommenderar jag att du besöker antingen CarlssonCult eller Carlsonplanet. Där kan du nog bli sittandes i timmar och studera.

Sammanfattningsvis gällande renovering av dessa högtalare, är att man med ganska enkla medel kan återuppliva dem i ett uppdaterat originalskick och få dem att låta riktigt bra.

Renovering av basar och diskanter

Det finns aspekter som gravitation, tid, temperatur och fukt som i allra högsta grad påverkar skicket och renoveringsbehovet i dessa element. Särskilt de gamla SC165.
Det som med tiden händer är att basens vinklade placering i baffeln, i kombination med att baskanterna i skum luckras upp och går sönder gör att konen hänger snett och gravitationen i kombination med att högtalaren spelas, då kan med lite otur hela högtalaren behöva renoveras, inte bara kanterna.

SC165-baselementen drabbas ofta av åldersrelaterade problem, särskilt skumkanterna. Med tiden torkar materialet ut och smulas sönder, vilket leder till försämrad basåtergivning och skrapljud vid konrörelser. När skumkanten bryts ner kan konen inte längre röra sig korrekt, vilket orsakar luftläckage och påverkar ljudkvaliteten negativt.

Ett annat problem som kan uppstå är att konen kan bli skev om den utsätts för fukt eller ojämn belastning, något som kan leda till distorsion och asymmetriska rörelser i talspolen. Dessutom kan den inre upphängningen, även kallad spidern, förlora sin spänst med tiden, vilket påverkar konens rörelseförmåga och kan skapa obalans i ljudet. Korrosion och oxidation av talspole eller anslutningar är också en risk, då det kan orsaka kontaktproblem och resultera i ojämn ljudproduktion.

För att återställa ett SC165-baselement är den vanligaste åtgärden att byta ut den gamla skumkanten, Det är avgörande att centrera konen korrekt så att talspolen inte skrapar i magnetsystemet, eftersom detta annars kan påverka ljudkvaliteten. Om konen är skadad kan det vara nödvändigt att utföra en “rekone”, vilket innebär att både kon, talspole och upphängning byts ut, ibland kan det räcka med att bara byta talspole, men det är ett annat ingrepp som är komplicerat för att återmontera talspolen mot konen, trådar etc. Detta är en mer avancerad åtgärd som kräver en del precision.

När det gäller diskanterna Peerless MT20 som sitter i OD-11, OA12, OA14 samt Peerless Peerless 115DT26 så får manl först och främst göra en visuell inspektion för att se så att inget är intryckt eller skadat, då det kraftigt kan påverka dess funktion.
Därefter kan man självklart göra en uppsjö av avancerade mätningar för att kolla frekvensgång, distortion, spridning etc. Jag tycker det räcker långt med att göra enklare test av diskantens funktion. 

Börja med ett resistanstest med en multimeter. Genom att mäta motståndet över diskantens terminaler kan man avgöra om talspolen är intakt. En frisk MT20HFC bör visa ett motstånd på cirka 4–5 ohm, medan Peerless 115DT26 ligger runt 6 ohm. Om värdet avviker kraftigt, exempelvis visar 0 ohm eller oändligt motstånd, tyder det på att tråd eller talspolen är skadad eller avbränd.

Efter resistanstestet kan ett ljudtest genomföras genom att koppla diskanterna till en förstärkare och spela upp testljud på låg volym. Under testet är det viktigt att lyssna efter distorsion, skrapljud eller om diskanten är helt tyst, vilket kan indikera ett fel på talspolen. MT20 kräver särskild försiktighet vid testning, då dess tunna foliemembran är känsliga för överbelastning och kan skadas av för höga ljudnivåer. Har du ingen multimeter så gör då ett försiktigt lyssningstest med förstärkare och låg volym. Gör det då med filtret inkopplat för att försäkra dig om att rätt höga frekvenser kommer till diskanten. Om du mot förmodan redan har plockat isär filtret så kan du använda tex. en 6.8uf kondensator i serie till diskanten som ett enkelt högpassfilter och sedan koppla till förstärkare för att spela. OBS! Låg volym!

På mina SC165-I var alla baskanter rejält uppluckrade och på två av basparen var spiders påtagligt buckliga.
Det finns vissa som säger att det är möjligt att spraya lite T-röd eller blåsa med varmluft så kan spiders räta ut sig och återfå sin form. Detta var definitivt inget som fungerade på mina spiders, och jag insåg att det helt enkelt behövdes nya ersättare.
Jag har beställt alla mina kanter och spiders från LN högtalarservice. Bra pris, bra service och snabb leverans.

Att byta skumkanter på basarna är relativt enkelt om man är noga med rengöring av gamla rester och använder sig av bra lim, en tongenerator-app för centreringen. Det är inte speciellt mycket tolerans i talspolen på dessa små SC165, så det är viktigt att vara noga med centreringen.
Att byta spiders är lite knepigare, och eftersom jag inte fick tag på exakt rätt diameter på dem så behövde jag klippa bort några millimeter runt om för att de skulle passa i korgen. En annan grej som är viktig att komma ihåg är att när man väl tagit bort den gamla spidern plockat upp konen och talspolen, så är det viktigt att tejpa över springan ner till magneten för att undvika att det ramlar ner skräp där, vilket kan fördärva högtalaren sedan när den spelar och som resultat bränna talspolen. Det är även bra att hålla koll på mått och position av talspolen i spidern, för att veta hur den ska sitta i den nya spidern när den monteras. Även trådarna som sitter fast i kontaktstiften på högtalarsargen behöver lödas loss.

På en av talspolarna såg jag små skavmärken som resultat att den förre ägaren mest troligt fortsatt spela med högtalarna trots att baskanterna var trasiga och konen hängde snett. Det är kanske en rimlig gissning att högtalarna av den anledningen avyttrades också av förre ägaren. Det är inte alla som orkar ge sig på ett projekt att renovera, vilket jag kan förstå.

När spiders är tillklippta i rätt storlek behöver talspolen lossas från den gamla spidern. Jag klippte med en liten nagelsax försiktigt nära limkanten och lämnade endast en liten fals som kunde fungera som limstöd. Jag använder ett tvåkomponents superlim eller Gorilla superlim för att sedan fästa talspolen mot spidern. Inte för mycket, utan endast lagom mycket för att det ska bli jämnt. Sedan är det dags att centrera spidern och talspolen och limma fast spidern med superlim i ytterkant mot sargen. Kan vara bra att tänka på om man inte gjort detta förut att limmet inte får härda för snabbt då det kan behövas flyttas och centreras noga tills allt känns rätt. Om allt görs varsamt och noggrant så är det inga problem.  

Nästa etapp var att spraylacka de solblekta och fläckiga konerna. Jag använde svart matt akrylspray. Det går säkert bra med andra typer av sprayfärg också, men det som är viktigt i detta moment är att “dim-spraya” tunnt och flera varv för att det ska bli en jämn täckande men tunt skikt. Sprayar man för intensivt och nära kan det både bli ojämnt, bli rinningar samt att det kan bli för mycket volymvikt som kan påverka högtalarens känslighet och egenresonans. Så åter igen, ska man göra detta behöver man vara försiktig och noggrann.

Jag använder ett skyddslock som passar precis över dammkåpan, sedan dim-sprayar jag tunt X antal gånger för att få det att täcka. Har man gjort det på rätt sätt så får du en matt och fin yta på konen men även sargen, som gör att högtalaren ser ut att vara i nyskick. Estetiskt mycket tilltalande.

Sista steget var att montera de nya baskanerna. Jag använder Casco Universal Aqua lim som är lite flexibelt och torkar transparent. Jag sätter in två träpinnar mellan kon och magnet för att försiktigt lyfta upp konen lite. Det underlättar i nästa moment när insidan av baskanten ska fästas mot konen. Det kan även vara en fördel att rengöra med tops och något rengöringsmedel runtom “limkanten” på konen för att avlägsna överflödig färg och skapa bättre förutsättningar för att limmet ska fästa. 

Jag använder en liten pensel för att applicera limmet, och även om det inte är direkt torkning så behöver man ändå skynda sig lite. Därefter lägger jag försiktigt baskantern med limmet och centrerar den mot konen. Försiktigt börjar jag med tops, baksida av penseln och fingrar, att sitta och trycka fast baskanten så att den fäster mot konen. Detta moment kan ta lite tid och man behöver vara uppmärksam så att det inte släpper någonstans och det blir en luftficka. När man hittat runt ett tag så märker man att limmet härdar och suger fast mot konen. Låt torka några timmar.

Sista steget är att centrera konen och limma fast ytterkanten mot sargen. Jag använder nästan alltid en tongenerator mobilapp, och kopplar från telefonen till en liten förstärkare, och från förstärkaren högtalarkablar med krokodil klämmor som enkelt går att fästa i kontaktstiften på högtalaren. Sedan startar jag tongenerator appen och med medelhög volym skickar signal mellan 40-20Hz och låter den stå och vibrerar ett tag för att säkerställa mig om att det inte är något tokigt med centreringen. När jag märker att det vibrerar som det ska och det inte är något missljud så stänger jag av och börjar pensla med lim på undersidan av baskanten. Även här är det bra om man inte sölar på för mycket, lägger ett jämnt lager och försöker att göra det ganska skyndsamt. 

Därefter startar jag tongenerator appen igen och låter den vibrera ett tag, sedan börjar jag att “dutta” fast kanterna stegvis och försiktigt. Jag brukar försöka använda “klock-principen” för att fördela fästpunkterna jämnt. 12-6-3-9-2-8-4-11. Titta på en analog klocka så förstår ni vad jag menar. Jag startar appen igen och låter den gå medan jag fortsätter att försiktigt dutta och stryka med finger och baksida av penseln för att jämnt fördela trycket så att limmet fäster överallt. Noga att inte trycka för hårt så att man råkar dra baskanten och rubba centreringen. När jag märker att limmet härdar och fäster låter jag ändå tongeneratorn gå ett tag innan jag stänger av den. Jag vet att många har olika tekniker för att kanta om element, men detta är mitt sätt. Ibland kan jag även sätta ett gäng klädnypor runtom för att säkerställa mig att limningen inte släpper när den ska härda. 

Låt vila och torka ett antal timmar eller gärna över natten innan de provspelas. 

Filterrenovering

Filterdesignen är densamma i OD-11, OA-12 och OA-14, men det finns vissa skillnader i deras fysiska utförande. Delningsfrekvensen ligger runt 2 kHz, med en branthet på 12 dB per oktav i både diskant- och baselementets riktning. En tonbygel används för att justera diskantnivån Sitter på ovansidan baffeln, och är oftast blå eller röd. 

När högtalaren är placerad med elementen riktade uppåt bör bygeln vara inställd på maximal nivå, men om högtalaren står i en hylla eller monteras på en vägg med elementen riktade mot lyssnaren kan diskanten med fördel dämpas något. Den högsta diskantnivån uppnås när bygeln sitter i positionen närmast baselementet. I vissa senare tillverkade modeller saknas dock tonbygeln helt.

Det jag inte innan renoveringen visste var att det fanns två olika generationer av filter till OD11, OA-12 och OA-14. På mina ena OA-12 visade det sig att det satt en äldre Modell A version som inte hade samma uppsättning kondensatorer eller spolar. Tittar man på andra hemsidor så visar de i stället upp scheman på Modell B som mest troligt blev den filterversion man fortsatt med. 

Skillnaden är att på Modell A sitter det endast en 0.65 mH spole i serie för SC165 basen och för diskanten en 5,6 uF kondensator, 0,50 mH spole och två motstånd på vardera 2,2 ohm. I denna krets finns även den innovativa bygelkopplingen för diskanten.

Modell B har istället en 1,8 mH spole och en 0,5 mH spole för basen och på diskanten en 5,6 uF kondensator, 0,5 mH spole och två spolar på 1,8 och 2,2 ohm. 

Det är relativt liknande konstruktion men där modell B är lite mer utvecklad och där basen får en bättre frekvens hantering och avdelning mot mellan och diskant. 

Jag ville helst ha Modell B uppsättningen av komponenter, så därför var jag tvungen att göra lite modifiering på A-kortet då kopplings banorna inte ligger likadant. Som tur så lyckades jag få tag på ett donatorkort som hade en 1,8 ohm spole som jag kunde flytta över till mitt kort. Eftersom en av spolarna av induktans anledning bör roteras upp stående, jag valde min 1,8, så gjorde det att det skapades lite yta på kortet där jag kunde tillverka egna upphöjda fästen och montera den 10 uF kondensator som saknades. Eftersom jag valde att sätta en Jantzen MKP kondensator som är ganska stor i format så var det nödvändigt så att befintliga kablar på kortet kunde dras under kondensator och fästen.

Vill man behålla originaluppsättningen av element, så är det även viktigt att behålla samma filterdesign. Det sitter redan filmkondensator i original, som i princip inte åldras, men jag väljer att ersätta dessa kondensatorer med samma värden, men bättre kvalitet MKP av Jantzen och Mundorf som har mycket goda egenskaper och låga ESR värden. Jag valde även att byta ut de enklare trådlindade motstånden mot kvalitativa MOX-motstånd med bättre egenskaper och prestanda. Det sitter redan luftlindade spolar av god kvalitet så de behöver inte uppgraderas.

I delningsfiltren (Modell B) på OA12, OA14 och OD-11 över den fasvända MT20 diskanten ett högpassfilter med en 5.6 uF kondensator, två motstånd på vardera 1.8 ohm och 2.2 ohm samt en spole på 0,5 mH. För basen sitter det ett lågpassfilter med en 10 uF kondensator och en 1,8 mH spole. Enda skillnaden mellan OD-11, OA12 och OA14 är antal serie-parallella diskanter.

OA50 fick likadan uppgradering men där ersatte jag med en 3.3uF Jantzen MKP och 1.5 ohm MOX motstånd.

De som väljer att göra t.ex “Satori-uppgradering med nya basar och diskanter, behöver även ha ett annat filter med annan design) Nu är detta ett annat betydligt mera kostsamt projekt, och för mig är det viktigare att behålla dem i originaluppsättning. Det är en lång och utdragen diskussion kring huruvida man borde uppgradera till nya Satori element för att få så bra ljud som möjligt. Jag är mer av en “purist” när det gäller detta och vill av filosofiska anledningar försöka att bevara original design så långt det är möjligt. Att byta element och filter uppsättning helt skapar en ny högtalare som utvecklats av entusiaster efter Stigs bortgång. Missförstå mig nu inte, en uppgradering med Satori låter otroligt bra, och det förbättrar ljudet en hel del. Om folk vill göra dessa uppgraderingar så har jag full förståelse. Min personliga åsikt är att det är både mycket kostsamt och ett avsteg från ursprunglig design som jag inte tycker ligger i linje med min egen filosofi av att bevara original.

Nya kontaktterminaler

Original på OD11, OA12, och OA14 så sitter det DIN kontakter i ett fäste på undersidan. Dessa är inget att behålla och frånsett att de har en benägenhet att glappa, så vill man ha möjlighet att enkelt kunna koppla högtalarkablar med bananplugg eller skruva fast tråd direkt. Därför var det nödvändigt att ta bort de gamla kontakterna och sladden för att ersätta med nya 3d-printade fästen och guldplätterade skruvkontaktterminaler i dessa. Det är lite klurigt att montera dessa så att det är tillräckligt med utrymme med fingrarna för att kunna skruva på kontakterna och det innebar att jag fick värma plasten lite och böja upp det. 

Dessutom är det viktigt att täta kabelgenomföring om man väljer att ta den genom det gamla hålet. Det är viktigt att lådan är tät där den ska vara tät och låta basporten agera korrekt som den är avstämd.

Provlyssning av samtliga modeller

Att beskriva ljud är ju alltid lite vanskligt. Det finns alltid en risk att man svävar iväg i luddiga termer som “öppen ljudbild” och “mjuk diskant” utan att egentligen säga något konkret. Men jag ska göra mitt bästa för att ge en rättvis bild av dessa högtalare, samtidigt som jag håller det lite lättsamt. För trots allt – ljud ska upplevas, inte bara beskrivas med torra ord.

Sonab OD-11
OD-11 är kanske den mest avskalade av dessa modeller, men det betyder inte att den saknar charm. Det här är högtalaren som spelar musik på ett sätt som gör att man bara vill luta sig tillbaka och låta den sköta jobbet. Ljudbilden är varm och inbjudande, mellanregistret har en skön fyllighet, och diskanten är mjuk utan att bli för mesig. Basen? Ja, den finns där, men den är mer åt det följsamma hållet snarare än dundrande djup. Men det är lätt att fascineras över att det kan komma ett så fylligt och behagligt ljud ur dessa små kuber.
Funkar perfekt för jazz, singer-songwriter och allt som gör sig bäst i en mysig lyssningsstund med en kopp kaffe eller något annat smaskigt i handen. Tänk Norah Jones, Leonard Cohen eller Joni Mitchell. 

Sonab OA-12
Här snackar vi en högtalare med bred ljudspridning, som nästan trollar bort sig själv och bara låter musiken sväva fritt. Mellanregistret är fortsatt varmt och naturligt, och diskanten har en härlig luftighet utan att bli skrikig. Basen har mer “kropp” än OD-11 men är fortfarande på den följsamma sidan. Placeringen är viktig – den här trivs bäst en bit från väggen för att låta sitt bästa. (rumsplacering av OA-högtalare förtjänar en helt egen en avhandling)

OA-12 passar perfekt för musik och allt som behöver en stor och öppen ljudbild. Spelar du Pink Floyd, Dire Straits, Miles Davis eller Beethoven, så kommer du förstå vad jag menar. Det är den typ av högtalare som gör att man kan gå runt i rummet och ändå ha en bra lyssningsupplevelse. Däri ligger den Ortoakustiska designens styrka. 

Sonab OA-14
Här börjar det hända grejer. OA-14 bygger vidare på OA-12 men med mer kontroll och bättre basåtergivning. Nu börjar vi närma oss en högtalare som faktiskt kan hantera lite tuffare tag. Mellanregistret är fortfarande naturligt och mjukt, men diskanten har lite mer bett – utan att bli vass. Basen är djupare och tajtare än hos föregångarna, och högtalarna klarar av lite högre volymer utan att tappa balansen. Perfekt för den som gillar rock, pop och jazz men inte vill kompromissa med den där naturliga och behagliga ljudkaraktären. Släng på David Bowie, Fleetwood Mac, The Rolling Stones eller Steely Dan, och OA-14 kommer att leverera med både tyngd och finess. 

Sonab OA-50
OA-50 är på många sätt högtalaren där Stig Carlssons ljudfilosofi förfinades och tog steget in i en mer modern ljudvärld. Här finns fortfarande den breda ljudspridningen, men nu med bättre kontroll och en mer definierad stereobild. Basen är tajt och har bra tryck, mellanregistret är mer fokuserat än i de äldre modellerna, och diskanten är väl avvägd – tillräckligt detaljerad utan att bli tröttande. Det här är högtalaren som funkar till nästan all musik. Klassisk musik? Absolut. Rock? Jajamän. Elektroniskt? Inga problem. Testa Daft Punk, Radiohead eller Led Zeppelin, så får du en känsla för hur mångsidiga de är. OA-50 är den mest allroundvänliga modellen och kan nästan ses som en sammanfattning av alla tidigare de andra.

Dock skall tilläggas att det finns modellerna OA-116 och flaggskeppet OA-2212 som kliver upp i andra nivåer i den tidiga OA-serien. Sen finns det uppdaterade versioner av OA-50.X serien och 52.2  då kan det vara svårare att göra en rättvis bedömning mellan de olika serierna.

Vilken ska man välja…om man nu måste välja?

Som tidigare ofta är sagt, ljudupplevelser är mycket subjektiva. Det som tilltalar mig, tilltalar inte alltid nästa person. Stig Carlssons ljudfilosofi tilltalar utan tvekan en stor mängd människor där ute, och det är med all rätt. Han visste vad han gjorde den där mannen!
En sak är säker – alla dessa högtalare har en unik charm och en ljudkaraktär som gör att man kan lyssna länge utan att tröttna.
Man behöver väl egentligen inte välja…skaffa en av varje vettja.

Är du intresserad att köpa högtalarna, skicka ett mail med en förfrågan.
OBS, endast avhämtning gäller!