Mått: 300 x 600 x 250 mm 

Pris: 2000 kr 

Bakgrund

Tycker jag allt som oftast inleder mina renoveringsberättelser med hur knepigt och tidskrävande det varit. Egentligen borde jag nog konstatera att alla högtalarenoveringar är knepiga på sitt sätt, och tidskrävande är en självklarhet när man gör en genomgående uppfräschning som jag oftast gör. 

Men…och här kommer mitt “men”, dessa högtalare har nästan drivit mig till vansinne under processen! Det har inte bara varit flera tidskrävande moment, det har varit en hel rad av oväntade motgångar och tekniskt strul som gjort att jag mer än en gång funderat på att avbryta och kasta högtalarna i släpvagnen, destination ÅVC. 

Dock, trots alla knepigheter som uppstått så har jag insett att dessa högtalare förtjänar att återuppliva, och med ett antal lite längre pauser mellan mina sessioner, så har jag successivt överbryggat hindren, och det har varit värt det! 

Dessa Sinus 3-45 levererar!

Jag bor i Umeå, och det är inte mer än en dryg timmes bilfärd till orten Bureå strax utanför Skellefteå där Sinus skapades på 70-talet.I lilla Bureå pågick under ett intensivt utvecklingsarbete som skulle sätta avtryck i högtalarvärlden. Sinus valde att gå sin egen väg med nytänkande metoder skapade de imponerade högtalare som utmanade många av dåtidens hifi-giganter.

Sinus-högtalarna byggde på en revolutionerande förståelse av ljudåtergivning. Genom att kombinera mätningar i både frifälts- och efterklangsrum kunde man optimera balansen mellan direkt och reflekterat ljud – något få andra tillverkare arbetade med på den tiden. Resultatet blev högtalare med kvalitativa element som levererade en klar och naturlig ljudbild. 

Sinus 3-45…har någon egentligen hört talas om dessa förut? Jag har definitivt inte gjort det, och hur jag än har Googlat och sökt så hittar jag ingen information om dem någonstans. Min gissning är att de är ett par experimentmodeller, eller någon slags koncepthögtalare som aldrig riktigt fick plats i deras modellserie. Även bas och mellanregistret som de är bestyckade med ger mig gråa hårstrån. Jag skulle vara väldigt tacksam om någon besitter kunskap om dessa och kan skriva till mig och ge lite mer information. 

Jag ska gå igenom processen för min renovering från början till slut:

Inspektion och första provspelning

Jag köpte dessa högtalare av en ung herre i Umeå som gissningsvis hade ärvt dessa av sin pappa, eller någon annan släkting. Han sa att han inte spelat så mycket på dem, men att de funkade fint och var trevliga och “rockiga”. Jag såg ganska snabbt att det hade hänt något med ena frontgallret som var gjort av masonit, mer eller mindre var avbrutet på mitten. När jag lyfte in dem i bilen kände jag att det var något mjukt som satt fast under. Vid en närmare inspektion såg jag att det hade limmats fast ett stort stycke grön filtmatta. Jag tror att det var sån där “gräs-balkongmatta” som var populär på 80-talet. Den fyllde säkert sin funktion av att dämpa högtalarna mot underlaget, men jag tycker nog att det var lite väl tilltaget i storlek. Limmet de hade använt för att sätta dit mattbitarna måste ha varit av modell industriellt mattlim, för det satt utav bara h-vete, och jag hade påtagliga problem att avlägsna limresterna, oavsett vilket lösningsmedel jag provade.

Högtalarlådorna var lackade av någon som uppenbart kunde lacka, det såg jag på dess ytfinnish. Men jag kunde för mitt liv inte räkna ut om det fanns ett lager av ursprunglig träfaner där under. Efter lite petande skrapande och slipande insåg jag till min besvikelse att det inte fanns något fanér. Det var däremot lager av grundfärg och stenhård 2-komponentlack som inte ens rodnade under mina ansträngningar att avlägsna den. Det var bara att inse att den behövde sitta kvar och att lådorna skulle få ett nytt lager av träfolie istället för att att återfå en ursprunglig känsla av 70-tals hifi.

Jag behövde göra en första provspelning för att höra om de över huvud taget fungerade.
Jag pluggade in dem i min garage-test stereo som består av en enkel Denon CD spelare och en Optonica förstärkare. 

Alla tre elementen är nedfrästa i frontbaffel vilket gjorde det lite knepigt att bända upp dem utan att förstöra kanterna runt om. Men med lite trixande, pillande och försiktigt värmande runt om hårfön, så släppte till slut alla element. 

När jag plockade ur alla element insåg jag ganska snabbt att lådan var lite klent konstruerad i en lite tunnare spånplatta än vad jag själv kanske hade valt. Dock med en ansenlig mängd tätningsmassa mellan element och baffel vilket är ett tecken på att de åtminstone en gång i tiden var täta.

Det är ganska enkelt att identifiera diskanten som en Philips AD 0160/T8. En mycket välljudande diskant, med hög känslighet som ofta användes på 70-talet. Finns mycket att läsa på Internet om den, bland annat på Troelsgraven hemsida, som även visar på olika mätvärden och påvisar fördelen av att den bör sitta flush monterad. Även denna sida med genomgående dokumentation från 1973 på elementet finns att grotta ner sig i för den som har lust.

Mellanregistret är däremot mer av ett mysterium. Det ett 5-tums element med beteckningen MR-5099 XS, som är monterat i en separat aluminiumburk för att avgränsa från basens vågor och bättre kunna hantera mellanregistrets frekvenser. Det som gör mig lite förvirrad är att jag inte vet om detta element är egentillverkat av Sinus, eller om det är ett annat märke som de “rebrandat” med etikett. Jag vill inte heller bryta isär limningen mellan element och chassi med risk för att förstöra konstruktionen. Den som har ytterligare vetskap om vad detta är för element, får gärna kontakta mig. 

Även 10-tums basen är lite av en gåta. Beteckningen är MR-1178 IX. Det är ett rejält konstruerat element med helgjuten aluminiumkorg och väl tilltagen magnet, pappkon och en inverterad coatat mesh membran. Som för övrigt var riktigt skitigt och hårigt, så det tog en evighet att rengöra med tops och penslar. 

Sinus utvecklade ovh tillverkade egna baselement, och dessa är välrenommerade och håller hög kvalitet. Många beskriver 1178 som en mycket välljudande bas som är väl värd att bevara, och jag kan bara instämma i kören. Det som dock gör mig förvirrad, är att beteckningen på min bas (IX) inte verkar dyka upp någonstans när jag söker. Ej heller på denna bild med deras elementregister finns den. Det finns en som heter (FX) däremot. Jag har sett foton på FX modellen, och den ser likadan ut, men min IX verkar ha en större, lite utvecklad magnet. Kanske är även detta element något som Sinus experimenterade med i sina lab, men  som sen aldrig serieproducerades. 

Min första provlyssning var kanske inte den mest upplyftande musikupplevelse jag varit med om. Jag använde mina garagestereo som består av en enkel Denon CD spelare och en Optonica SM-5200 förstärkare. Den sistnämnda är lite av en sleeper kan jag meddela. I detta fall spelade inte förstärkarens kvalitet någon roll, för det var uppenbart något knas med ljudet och det upplevdes väldigt murrigt, dämpat och distat. Till den milda grad att jag nästan ville ställa projektet åt sidan. Efter en stunds provspelande och skiftande mellan vänster och höger så upplevde jag att ljudet i den ena högtalaren lät bättre och klarare och med tydligare bas. Min misstanke blev riktad mot att det mest troligt är en kombination av felande komponenter i filtret och taskig tätning av element på ena högtalaren. Nyfikenheten väcktes, och jag beslöt mig att fortsätta renoveringsprocessen.

Spackla, lacka och staga lådorna samt nya kontaktterminaler

Finishen på lådorna var förutom det överdrivet lackade ytskiktet, inte så särskilt imponerande. Vid närmare inspektion så var det en del gropar och svackor i ytan som inte syntes vid första anblick, och som jag blev tvungen att spackla och slipa. Konstruktionen i lådan är inte dålig men det var kanske inte det stadigaste materialvalet. Jag insåg att jag behövde fixa och limma ett gäng kraftigare trävinklar mot fram- och bakstycket för att stabilisera konstruktionen. Lite jobb, men sånt man brukar få tillbaka i en stabilare låda som inte ger med sig lika lätt av bastryck. Visst, självklart hade jag kunnat bygga en helt ny låda i MDF, men det ligger inte riktigt i linje med min bild av hur jag vill restaurera en vintage högtalare. Dessutom så blir det en ganska ansenlig tid och pengar som går åt till det, och i detta fall var det inte något jag ville prioritera. Det fanns tillräckligt med jobb på dessa som det var. 

Jag gillar inte att behålla den grova ytstrukturen av spånplatta så jag valde att spackla och slipa både frontbaffel och bakstycket. Jag spacklade även upp en jämnare yta på den nedfrästa kanten för elementen för att senare underlätta vidhäftning och tätning mellan element och låda. 

Originalfrontar var inte i bra kvalitet och tillverkade av masonit, fästa med kardborre mot frontbaffel. En enkel lösning som de ofta använde på 70-talet, men inget som jag tycker ser så snyggt ut. Särskilt inte när man vill spela med fronterna avtagna. Det är oftast både en ljudmässig fördel, men det ser lite coolt ut också och då vill jag att frontbaffel och element ska se snygga ut. Ett rent estetiskt val som innebär en hel del extra arbete vid en renovering, men som jag alltid väljer att genomföra. 

När allt var färdigspacklat, slipat och klart var det dags att lacka. Jag väljer allt som oftast att spraylacka med matt svart färg, så även denna gång. Det får en fin finnish som inte reflekterar och blänker så mycket, vilket jag gillar. 

Många av de lite enklare lådkonstruktinerna på tidiga 70-talshögtalare hade inkommande kabel till filtret direkt genom lådan. Det är inte en lösning att föredra i dag, och jag monterar alltid i dessa fall nya kontaktterminaler i form av skruvkontakter som tar bananplugg. SÅ även denna gång. Det blir så mycket enklare för den som vill ansluta, samt att det är möjligt att använda lite bättre kablage för den som önskar. Jag försöker alltid täta noga runtomkontaktgenomföring med tätningslist, och gärna spruta Multibond eller liknande medel från insidan av lådan så att det blir helt tätt och det inte riskerar att läcka ut luft när man spelar.

Rengöring av högtalarelement 

Som jag nämnde tidigare så var elementen riktigt skitiga och det fanns även en massa slarvigt utsmetad tätningsmassa på mellanregistren för att täta element mot burk. På baksidan av samtliga element satt gammal tätningsmassa som stelnat och behövde skrapas bort. Det mest tidskrävande var nog att med tops, pensel och såpvatten försöka rengöra coatingen på basarna utan att gnugga för hårt så att något släppte. De gamla frontskydden som var trasiga och mest troligt glepat ner mot golvet hade säger samlat upp damm och katthår under ett par decennier. 

Efter att jag skrapat och rengjort metallchassi på bas och mellanregistret behövde jag även lacka dessa svart för att snygga till. Samtliga skruvar var också antingen ärgade eller lite rostiga, så de valde jag att byta ut mot fräscha. 

Det behövdes även ny tätningsmassa mellan högtalarelement och låda, och där varvade jag med att använda en lite segare tätningsmassa som jag köpt på Biltema. Mellanregistret och diskant fick en enklare tätning i form av termiska band som jag återbrukat från ram-kylning på datorer. 

Filterrenovering 

Detta filter var inte självklart att förstå så jag behövde skissa och rita lite för att jag skulle begripa bättre hur det hängde ihop och hur jag skulle prioritera kvalitet på komponenterna. Spolarna var inte lämpligt placerade så de beslutade jag mig för att direkt rotera och placera om. 

Filtret är ut att vara en variant av 2:a ordningens där det sitter 4 µF kondensator i serie samt ett 6.8 ohm motstånd. Mellanregister: 33 µF i serie, spole i serie samt 12 µF i parallell över elementet. Bas: 33 µF och en spole i serie.

Uppmätning av samtliga elektrolyt kondensatorer gav mig lite med trådar till varför högtalarna kanske inte lät riktigt så bra vid en första provspelning. Dessa värden fick jag. 

Filter 1:

Diskant: 4 uF (7.5 uf ESR0.8)
Mellanregister: 33 uF (38 uf, ESR 0.9), 12 uF (17.4 uF ESR 1.1)
Bas: 33 uF (39.1 uF, ESR 0.85)

Filter 2:

Diskant: 4 uF (8.2 uf ESR 1.1 ohm)
Mellanregister: 33 uF (67.1 uf, ESR 4.2 ohm), 12 uF (19.3 uF ESR 1.5 ohm)
Bas: 33 uF (45.4 uF, ESR 2.3 ohm)

Till synes har samtliga elektrolyter driftat ganska mycket i värde både kapacitans och ESR. Generellt lite mer på det ena filtret, och särskilt på 33 uF kondensatorn för mellanregistret, som dessutom var ganska svårt att läsa av ett stabilt värde från. Vid uppmätning av samtliga kondensatorer inser jag att det finns en förklaring till varför högtalarna lät så illa, särskilt den ena.
Motståndet mätte ca 7 ohm vilket ändå kan anses ok eftersom det ursprungliga värdet är 6.8, och det faktum att motstånd inte åldras på samma sätt som elektrolyter som kan både torka, läka och svälla.
Ganska ofta kan elektrolyter ändå behålla sina värden rätt bra trots att de är 40-50 år gamla, och vissa anser att de då inte behöver bytas. Men jag är av en annan uppfattning. Först och främst så är det inte alls troligt att de håller 50 år till, och jag vill gärna framtidssäkra högtalare som jag renoverar.
Den andra anledningen är att moderna filmkondensatorer har betydligt högre kvalitet och värden, samt ljudegenskaper, trots att detta är ett mycket omdebatterat ämne. Även moderna elektrolyter håller bättre kvalitet och värden, så det är enligt min uppfattning väl värt att spendera lite pengar på att uppgradera. 

Även att satsa på att byta ut till ett lite bättre MOX (Metalloxidfilm) motstånd kan vara en god idé då de har lägre induktans och högre precision och bättre tolerans än gamla trådlindade motstånd. 

Jag valde att uppgradera med nya komponenter enligt följande: 

Diskant: MKP Jantzen CrossCap 3.9 uF, samt 6.8 ohm 10W MOX motstånd.
Mellanregister: 33 uF MKP (återbrukad från tidigare projekt) samt 12 uF MKP Jantzen CrossCap.
Bas: 33 uF Jantzen bipolar elektrolyt.

Jag valde även att löda tid nya lite grövre 2.5 kvm intern kablage mellan filter och element samt till kontaktterminalen. 

Foliering av högtalarlådor

Jag hade hoppats att under all svartlack funnits en ursprunglig träfanér, men tji fick ju jag. Så det blev istället ganska mycket merjobb för att spackla och finslipa lådorna för att förbereda så att det gick att foliera med DC fix istället. Nu har jag gjort det tidigare, och slutresultatet brukar trots allt ändå bli riktigt snyggt. Jag valde valnöt denna gång eftersom jag tycker det är en fin ådring på det.
Det är inte särskilt svårt att foliera, men som tidigare nämnt så är det viktigt att underlaget är jämnt och fint för det är väldigt avslöjande med skador som kommer fram genom folien om det Inte är det. Ett nytt och vasst rakblad eller brytbladskniv är ett måste för kunna renskära snyggt mot kanter. Ett annat tips är att ta till åtminstone fem centimeter extra på vardera sida, för om det inte är 100 % rakt när man börjar applicera folien så drar folien sidledes lite hela tiden och med lite otur så räcker det inte till när du kommit runt. 

Ett första garage-test av filter och element

Jag kopplade provisoriskt samman filter och element till min förstärkare för att göra ett första snabbtest i garaget för att höra så det funkar och att alla element låter. Till min dåvarande lättnad hörde jag ljud ur alla element och det blev dags att skruva ihop högtalarna. (Detta skulle dock komma tillbaka och hemsöka mig senare)
Jag skruvade fast filtret och lödde dit alla kablar till elementen och skruvade sedan tillbaka elementen.

Min magkänsla sade åt mig att göra ytterligare ett test av högtalarna när de var ihopskruvade. När jag gjorde det så var det något märkligt och glappt i ena högtlaren som jag först trodde var dålig anslutning i kontaktterminalerna på antingen högtalaren eller förstärkaren. Nästa misstanke var att det började uppstå oxid eller annat strul i förstärkaren som gjorde att det glappade lite. Efter att jag bytt till en annan förstärkare och felet kvarstod så var det bara att inse att något fel hade uppstått i kablage eller filter, så det vara bara att påbörja isärplockning igen. Nu kanske det låter som en enkel grej, men det visade sig att tätningsmassan hade sugit fast rejält så jag hade stora problem att få upp basen. Det resulterade i ett brytmärke på frontbaffeln och att fästmassan plockade med sig träbitar av träet från faslen där elementet suttit. Detta innebar att jag fick lov att både lacka om hela frontbaffeln samt spackla upp en ny jämn kant. 

När jag sedan gjort detta, och plockade upp filtret för att felsöka så upptäckte jag inget fel på varken kablage eller dåliga lödpunkter, så jag valde att göra ett nytt snabbtest. Även denna gång hörde jag att det lät i alla element, så återigen tätade jag med ny massa, och skruvade tillbaka elementen. Denna gång glappade ljudet inte, och jag hade förhoppningen att det kanske ändå var en dålig lödning mot elementstiften som åtgärdats nu. MEN…nu uppstod istället ett missljud i den andra högtalaren. Detta var inte något som glappade, utan ljudet började helt plötsligt att dista i mellanregister och diskant när jag ökade volymen lite. Jag fattade ingenting!! Återigen började jag att felsöka med att skifta vänster till höger, och även ny förstärkare, men felet följde dessvärre med. Det var inget annat än att skruva isär även denna högtalare för att se om det fanns något uppenbart fel på kablage eller lödpunkter.
Även denna gång skadade jag träkanten vid basen när jag bände för att få upp den, samt att tätningen rev lös träbitar. Så det vara bara att genomgå samma procedur för denna högtalare.
När jag sedan skruvade ihop den högtalaren igen var jag hyffsat less, och hade det kvarstått distortion i ljudet så hade jag utan tvekan hivat högtalaren rakt in i släpvagnen och skickat den till sopsortering. Men denna gång vid en provspelning hörde jag faktiskt varken glapp eller distorsion, så glädjen var påtaglig. 

Nya frontramar och tyg

De ursprungliga frontramarna hade ett fint och kraftigt tyg, men ramarna var tillverkade av masonit, vilket borde vara förbjudet enligt lag! Det är bedrövlig kvalitet i masonit, och att de använt detta material får mig åter att misstänka att dessa 3-45 kan ha varit en tillfällig serie där de snålat in på vissa områden. Det finns dock andra seriösa svenska högtalartillverkare som har använt Masonit i sina frontskydd på bra högtalare i sin ordinarie serie, bland annat Mirsch.

Hur som helst var det inget att bygga vidare på så jag beslutade mig för att bygga helt nya ramar i OSB. Inte heller ett superroligt material, men det är kraftigare och stabilare, och fyller sitt syfte. Jag kunde åtminstone använda det ena originalfronten som mall för elementhålen, vilket sparade lite tid.
Efter att jag sågat upp hålen så snabbspacklade jag ytan och slipade kanterna. Därefter lackade jag ytan svart för att slippa att träfärgen skulle skina igenom tyget.

Högtalartyget spändes och stiftades fast i ramen. Men innan det gjordes runt om, limmade jag fast små neodymmagneter på ramen som skulle agera som fästen mot baffeln istället för de tråkiga kardborrebanden som satt som original.Jag klippte till små metallbrickor som lackades svarta. Dessa limmades sedan fast på front baffeln på motsvarande position där neodymmagneterna sitter monterade på insidan frontramen. Lite trixigt jobb, men jag gillar denna lösning då den nästan blir osynlig.

Nya emblem modelletiketter

Det satt varken modelletiketter på baksidan, eller emblem på framsidan. Det enda som fanns på baksidan var en stämpel direkt i träet “Sinus 345” vilket var nästa ledtråd att dessa kan vara en tillfällig högtalare som Sinus experimenterade med.
Jag valde för det estetiska intrycket skull att tillverka egna modelletiketter och emblem. Nu kanske det är ett litet avsteg från filosofin, men jag tyckte att dessa högtalare förtjänade lite extra tydlighet. 

Slutgiltig provspelning inomhus

Då dessa högtalare inneburit ganska mycket beräknat arbete, men ännu mer oberäknat merarbetet, då kändes det extra skönt att äntligen få ta in dem inomhus för att göra en mer genomgående och noggrann provspelning med bättre miljö och bättre utrustning.
Min standard testrigg nu för tiden är en Sony CD spelare, en Dual 1019 skivspelare, en Kenwood Basic C1 förförstärkare och ett M1 slutsteg. Välljudande enheter tycker jag. Som testskivor brukar jag ofta använda några utvalda från olika genres, bland annat Dire Straits, Sade, Iron Maiden, och Miles Davis.

Glad och förhoppningsfull startar jag Dire Straits Brothers in Arms och slår mig ner i lyssningsfåtöljen. Men till min stora besvikelse konstaterar jag att jag faktiskt tycker det låter riktigt illa! Överdrivet mellanregister, skarp diskant och en tunn basåtergivning. Jag fattar precis ingenting! Det är nästan så att jag tycker det låter som att det finns ett reverb i ljudet. Det är inget knastrande eller glapp, och hur jag än ruckar och byter kontakter, fasvänder och grejar på så spelar det ingen roll. Jag byter förstärkare och skivspelare, men samma gälla ljudkaraktär kommer från högtalarna. Jag sitter i ca 30 minuter och grunnar och känner mig bedrövad.
Jag kunde acceptera att det var dåligt ljud innan jag renoverade filtren. Jag kunde även svälja att det var dåligt ljud på grund av dåliga lödningar som jag misslyckats med. Men detta fattade jag bara inte. Lyssningströtthet var bara förnamnet.

Jag låg i ärlighetens namn ett antal timmar på natten och funderade över hur det kunde bli knasigt på detta sätt. Var det kanske så att dessa högtalare var en misslyckad konstruktion och en experimentserie som Sinus skrotat och aldrig fortsatt tillverka. Risken fanns ju. Betydligt större risk och rimlighet var att jag hade gjort något fel. Frågan var bara, vad.

Dagen efter på morgonen kunde jag fortfarande inte släppa det. Jag började att rota igenom galleriet på mobilen med alla mina referensfoton jag tagit under renoveringsprocessen för att se om jag kunde få någon ledtråd. Helt plötsligt när jag flippar mellan foto på originalfiltret med alla elektrolyter, och fotot på mitt färdigställda filter gör jag en förfärande upptäckt! Det saknas en kondensator?!? Jag kontrollräknar säkert trettio gånger, men det gick inte att förneka att jag hade glömt att löda dit en kondensator. 

Som om det inte var nog, när jag sitter och zoomar in på filtret upptäcker jag att jag även satt 33 uF kondensatorn, som ska sitta för basen, över diskanten istället! Jag började tro att jag hade fått en stroke för att lyckas med detta. Inte bara hade jag placerat 33 uF kodningen på fel plats, jag hade även glömt att sätta dit 3.9 uF kodningen för diskanten över huvud taget. Den skulle självklart sitta där 33 uF nu satt. 

Inte så jäkla konstigt att det inte lät som det skulle! Egentligen lite märkligt att diskanten inte pajade. 

Så vad fick jag göra då, Jo skruva isär igen, och även denna gång skadades träfalsen när tätningen fastnade och rev lös träflisor. Det var återigen dags att spackla upp ny kant, och även lacka frontbaffel ett varv till eftersom självklar slant jag med mejseln och repade färgen på baffeln. 

Irritationen över detta projekt har nått oanade höjder vid fler än ett tillfälle kan jag meddela. 

Efter att jag flyttat 33 uF kondensatorn till rätt plats samt 3.9 uF dit den skulle sitta så var det dags att göra ett snabbtest. Jag mätte upp alla element med multimeter för att säkerställa att de inte gått sönder, därefter kopplade jag in filtret och element till förstärkaren igen, och denna gång var det tydligt att särskilt basen var mer kontrollerad, men även diskant och mellanregistret lät bra. Pust! 

Då var det bara att repetera hela proceduren med den andra högtalaren också. Jepp, samtliga moment!

Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle behöva erkänna att jag själv orsakade detta strul med filtret, men så är det. En helt idiotisk miss som innebar många timmars extra arbete. 

Sista slutliga provspelningen

När båda högtalarna återigen var renoverade och hopskruvade var det dags igen att provspela dem inomhus en sista gång. Jag skojar inte när jag säger att det infann sig ett mått av nervositet när jag startade igång Dire Straits denna gång. Till min stora lättnad funkade högtalarna som det var tänkt. Nu var det ingen tvekan att filtret var rätt och elementen spelade inom de frekvenser som det var tänkt. Ljudet var nu helt annorlunda! Diskanten var mjukt avrullat, mellanregistret var fantastiskt luftigt och basen var distinkt och fyllig. Precis allt som det inte fanns inder förra provspelningen inomhus. Av logiska förklaringar. 

Jag sitter och fascineras över hur behagligt ljudet är och hur klart det låter. Jag är ingen som brukar sitta och måla upp och omskriva ljudet med allehanda mer eller mindre omöjliga epitet. Det jag dock kan säga att det är en imponerande separation och rymd i ljudet. Röster och instrument infinner sig precis där de ska göra och det finns ingen känsla av att det saknas något eller finns för mycket av något annat. 

Jag sitter i någon timme eller två och bara njuter medan jag byter mellan olika musikstilar. Kanske de briljerar mest när det är musik med fokus på framträdande vokalister och distinkta instrument om till exempel strängplock, piano eller cymbalersom inte grötar samman så mycket. Det sistnämnda är kanske mest en personlig preferens och subjektiva musiksmak, än hur högtalarna presterar. De låter faktiskt riktigt bra med det mesta jag slänger på dem. 

Dessa högtalare spelar utan tvekan bättre än många andra i samma segment jag testat. Om jag någon gång skulle få tag på ett likadant par, vilket jag verkligen tvivlar på, då ska jag faktiskt bemöda mig att bygga nya lådor i MDF eller björkplywood, placera om elementen, främst diskanten lite för bättre ljudbild och att lägga ytterligare lite jobb på att bygga nya filterkort. 

Men…nu ska jag fortsätta att avnjuta dem i flera dagar, veckor och kanske månader. 

Är du intresserad att köpa högtalarna, skicka ett mail med en förfrågan.
OBS, endast avhämtning gäller!