Fler foton från renoveringsprocessen.
Dessa B&O Beovox S45 Type 6302 i rosewood från 1976/77 designades av den kände danske formgivaren Jacob Jensen.
Som jag förstår kom modellen S45 i tre-fyra olika utföranden. Första generationen, de som jag har, har en formgjuten front och bakstycke i epoxiplast med speciella försänkta fästen för montering. Andra generationen (S45.2 Type 3012) hade ersatt plastbakstycket med träskiva och dekorativ aluminiumlist, i övrigt samma högtalare. Tror det eventuellt kan finnas några variationer på vilken diskant som använts, och jag tror att de började laborera med detta redan i första generationen.
Tror att de kan ha använt AD0161/T8 i de tidiga versionerna och AD0162 och 63 i några senare versioner. Under en kort period släppte B&O även en serie som hette S4500 (type 6318) som var mer eller mindre samtida med S45.2 i övergången till de
Fler foton från renoveringsprocessen.
n tredje generationen (Type 6427) som kom i början på 80-talet. Den versionen hade annorlunda delat frontgaller, lite ny design, andra element och var aningen mindre i volym. Tror att tredje generationen skiljer en del från de två första som är mer lika.
Samtliga versioner är designade enligt Beovox Uni-Phase princip. Denna designlösning skulle enligt B&O lösa fasproblemet. Därför monterades alla modellers högtalarelement på en vinklad frontbaffel så att de fick en gemensam “akustisk axel”. Detta betyder att allt ljud hade samma avstånd att färdas från högtalarspole till öra och var därför mer benägna att anlända samtidigt.
Skillnaderna mellan konventionella högtalare och Bang & Olufsen Uni-Phase högtalare beskrevs när de lanserades ha en öppnare stereobild, mer exakt definition och klarhet, speciellt på transienter.
Nu vet jag inte om B&O var först med denna faskorrigering, och jag vet att även Ortofon hade samtida högtalare som experimenterade med detta. Det fanns säkerligen flertalet samtida högtalartillverkare som jobbade med det. Säkert även ännu tidigare. Men den vinklade baffeln i plast var definitivt rätt så unik design för Beovox modellerna.
När jag köpte mina S45 för ca ett år sedan och provspelade dem så var jag föga imponerad av design och ljud. De skallrade och glappade lite här och var och lät i ärlighetens namn ganska tråkiga. Inte alls usla, men långt ifrån övertygande. Säljaren bedyrade dess ljudkvalitet och ansåg att de förtjänade att få nytt liv och att jag skulle gilla ljudet när de var tillfixade. Jag tänkte att det säkert fanns utrymme för förbättring och ställde dem åt sidan i den övriga samlingen av renoveringsobjekt.
När jag plockade fram högtalarna och granskade dem lite mer noggrant insåg jag att de faktiskt inte var så skabbiga i kabinettet som jag trott. Det var mest en del klassiska vattenrosor och solblekta fläckar på ovansidan, lite repor och någon enstaka bortskämd flisa ur faneren. Fronttyget var dock ganska fult och tuffsigt i hörnen och de hade nog säkert fått en och annan fläck under åren som impregnerat dem väl. Plastbakstyckena var uppenbart lösa och en enkel knackning avslöjade hur bafflarna släppt i limning och rentav skramlade. Den ena frontbaffeln hade även den börjat släppa i limning och glappade lite. När jag tryckte på sidostyckena så såg jag med blotta ögat hur mellanrummet mellan trä och baffeln ändrades. De var inte ens i närheten att vara täta!
Jag skruvade ur och lödde bort kablaget från elementen som bestod av en undermonterad Philips AD0161/T8 diskant, ett Seas 10 F-M mellanregister i en separat dämpad plasttub och en 8 tums Peerless bas med gummikanter till min stora glädje.
För att inte glömma bort vilka kablar som går vart så sätter jag alltid tejp runt paren och skriver på tejpen. Jag har insett att minnet inte är så bra som jag ibland vill tro, och därför är tejpen en nödvändig kom ihåg grej för mig.
Samtliga element såg välbevarade ut men skruvar var rostiga och frontbaffelns plast är flammigt och trist i färgen. Dämpmaterialet var av en klassisk naturull som verkade användas flitigt av många högtalartillverkare förr i tiden. Jag gjorde en snabb sniffning och inser att dämpmaterialet faktiskt inte alls luktar så unket som jag förväntat mig. Något som dessvärre ofta förekommit på andra högtalare jag renoverat. Dessa S45 har nog stått förvarade på ett bra ställe som inte dragit åt sig så mycket lukt.
Delningsfiltret är hyfsat snyggt separerat med fyra spolar, tre 15 uF kondingar och fem motstånd monterade på en avlång träplatta skruvad i bakstycket. Först undrade jag varför filtret satt monterat snett istället för rakt, men sen slog det mig att det berodde på den försänkta DIN-kontakten som sitter i ena kanten. Dessa försänkta DIN kontakter glappade rejält när jag provlyssnade och var det första jag bestämde mig för att byta ut. Märklig konstruktion som B&O inte får några lovprisningar från mig i alla fall!
När alla högtalarelement och filtren var upplockade slås jag av hur löjligt lätt och instabil hela lådan känns. Definitivt i behov av tätning och dämpning! Jag är inte van att renovera högtalare byggda delvis av plast så det var lite oroande. Samtidigt är jag ändå fascinerad över hur innovativ design B&O ändå vågade använda på 70-talet. Fega med formspråket var de då inte!
Jag gillar inte den flammiga strukturen och färgen i plastbafflarna och beslutar mig för att slipa ner dem för att sedan spraylacka. Jag plockar först ur samtliga monteringsfästen från bakstycket och beslutar att de får istället bli “tillbehör” om någon vid något tillfälle vill använda dem igen. Jag slipar plasten ungefär som jag gör med trä och kör, 120, 240, 400 på både fram och bakstycke. Att slipa plast är lite speciellt och den fina dammet känns inte så speciellt nyttigt att andas in, så det är dammsugare på och andningsmask på hela tiden. Förutom när det är öl in, då är det mask av. Gäller att sköta allt i rätt ordning.
Jag bestämde mig för att eliminera den helt och plugga hålet för att sedan ersätta med bättre RCA kontakter. Jag sågade av den inåtgående kontakthylsan på insidan av högtalaren först. Därefter sågade jag ut en träplugg som passade precis i hålet och knackade in den i hålet tillsammans med kontaktlim för att få den tät och sitta bra. Därefter slipade jag ner den sista ojämnheten och strök ett tunt lager med spackel som sedan slipades ner för en jämn finish.
Nästa moment var att täta lådans kanter runtom Jag använde mig av BT Multibond som är ett bra och starkt tätningsmedel som fäster på de flesta material, övermålningsbart och som dessutom är flexibelt.
Jag lyckades köpa fel färg första vändan(Vit), så det blev att täta insidan av lådan med det. Köpte en ny tub med svart för att sedan täta lådan från utsidan. Satte maskeringstejp runt om för att undvika att kladda på fanéret. Multibond är vansinnigt kladdigt innan det härdat, vilket faktiskt tog ganska lång tid innan det är rejält genomhärdat. Jag insåg att endast 16 grader i garaget förlängde torktiden en del. Både bak och frontstycket fick en jämn sträng runt om som sedan ströks och pressades in i springorna mellan träsidor och plaststycken. Pekfingret är utan bästa verktyget för sånt här kladdgöra. Gäller bara att fukta fingret lite emellanåt för att det inte ska fastna och bara dras omkring. Plastspatlar och penslar är bara att glömma. När det var klart fick lådorna stå i två dygn under viktpress för att få ihop mellanrummen riktigt medan tätningsmassan fick härda och bli dammtorr. För att få till en jämn yta på kanterna på spånskivan och släta till den den grovfibriga strukturen så strök jag ett ytterligare tunt lager med träspackel som sedan putsades ner.
Därefter var det dags att spraylacka fram- och bakstycke med mattsvart färg för att få en finare finish och ta bort flammigheten i plasten. Först maskade jag av allt trä med tejp och papp. Även den silverskimrande original klisteretiketten täcktes. Dessutom de försänkta styrpinnarna som sitter på framsidan fick en tejphätta som skydd för att undvika att godset skulle bli för tjockt av färgen och försvåra montering av fronterna sedan.
Därefter var det bara att börja dimma med spray i flera lager för att sakteliga bygga upp en jämn och fin yta. Detta repeterades fram och bak flertalet gånger innan jag kände mig nöjd. Jag passade samtidigt på att borsta rent alla skruvar och beslag från rost med en Dremel och därefter svartlacka även dessa för en snyggare finish. Högtalarna fick sen torka under ytterligare två dygn.
När jag nu kände på högtalarna nu var det en bättre stabilare känsla och allt skrammel var borta. Men jag upplevde ändå att det fanns en viss ihålig och “plastig” känsla när jag knackade på bakstycket, så jag beslutade mig för att sätta ytterligare ett 4 mm lager av Bitumen smältfolie inuti mot bakstycket. Eftersom bakstycket har en massa försänkningar för monteringsfästen och andra distanser för filter m.m. så var det en stor fördel att använda värmepistol för att värma upp folien och trycka in och forma den i alla skrymslen och vrår. Det var lite bökigt att göra det invändigt i lådan, men med lite tålamod och svedda fingrar så satt den där till slut som en smäck! Nu fick lådan en helt annan stabil känsla och det tomma plastiga ljudet var borta när jag knackade. Jag visste att jag laborerade lite med resonansen i lådan, men med tanke på hur den kändes så instabil innan så tror jag verkligen inte att det blev en försämring. Tvärtom.
Nu var jag i ett lämpligt läge i renoveringen för att ge mig på att fixa till delningsfiltret. Jag vet att det inte alltid är så att de gamla elektrolyterna har tappat så mycket i värden, men jag har mer eller mindre övergått till att nästan alltid byta ut dem mot nya moderna filmkondingar. denna gång hade jag beställt nya Monacor MKPA och hade kvar ett gäng ERO Vishay MKP 0.047 uF från en tidigare renovering med gott resultat, som jag tänkt använda även nu och parallellkoppla för diskanten. Jag löder lös de gamla kondingarna och testar att mäta upp dem. av sex stycken och ser att det egentligen bara är två som hade stuckit iväg lite i värde och visade både närmare 20 uF och ett högre ESR värde runt 2.0. Dessvärre insåg jag i stunden att jag hade beställt för få Monacor 15 uF så jag fick helt enkelt låta två av de gamla elektrolyterna sitta kvar. Jag hade inte tålamod att vänta någon vecka till på en ny beställning. Eftersom de som satt för basarna hade bästa värden, som faktiskt var helt enligt spec, valde jag att löda tillbaka, och fokuserade istället på att byta ut för diskant och mellanregister.
I vanlig ordning är moderna filmkondingar mycket större i storlek än de gamla så jag inser att det inte skulle bli bra att försöka klämma ner dem på befintligt filterkort. Så det var bara att försöka måtta till och fixa ett nytt kort som satt vid sidan. Jag hade kunnat låta dem hänga löst i dämpmaterialet, men det kändes inte så kul.
Eftersom originalfiltret är ganska stort och sitter snedmonterat i lådan innebar det att det blev lite special måttanpassning för att det skulle rymmas. Efter lite pyssel med fästanordningar och lödning så var till slut filtret klart för att monteras i lådan igen.
Äntligen var det tid för att börja slipa ner och laga fanéret och aluminiumprofilerna. Det absolut mest belönande arbetet i en renovering enligt min åsikt. Det är här som det skabbiga trista och livlösa försvinner och den forna glansen framträder igen.
Jag har lärt mig efter ett antal renoveringar att jag alltid börjar med att pensla på några lager med gel-baserad färgborttagningsmedel. Jag låter gelen verka i ca 30 minuter och sicklar sedan bort det översta lack och oljelagret med en stålskrapa. Jag använder en vanlig spackelspade istället för en hård och vass sickel för att undvika att skrapa för hårt och förstöra fanéret. Det är mycket lättare än man tror. Men med en spackelspade har man bättre kontroll.
Det var ett tunt lager med lack på dessa högtalare så det räckte fint med bara två lager av färgborttagningsmedel. Jag avslutar momentet med att borsta med en mässingsborste för att få bort eventuella rester av lack och färgborttagningsmedel som trängt ner i träfibrerna.
Jag inser att fanéret även om det inte har så många skador och repor, är ganska tunt så jag vågar inte ge mig på att maskinslipa. Allt fick lov att handslipas, vilket inte är någon nackdel, tvärtom. Det tar bara lite längre tid. Lite försiktigt med 120, sedan mer med 240 och avsluta med 400 för att få till den jämna lena ytan. Jag är noga med att borsta, rengöra och ibland fukta faneret försiktigt och köra lite värmepistol för att få trästrukturen att resa sig. Det är ett bra sätt att se hur ytan ser ut och om det finns kvar några lack och oljerester. det gäller bara att vara lite försiktig med mängden vatten och att inte köra värmepistolen för hårt för då kan man orsaka limsläpp som tränger upp underifrån fanéret och orsaka fula mörka fläckar.
Aluminiumlisten hade några små bynglor och en hörnskarv som behövdes knackas tillbaka och slipas till. Aluminium som putsas har en benägenhet att svärta en hel del och det gäller att undvika att det tränger ner i träfibrerna där fanéret möter listen.
Därefter var det dags att börja behandla med olja. Jag valde att använda naturlig Saphir träolja två vändor som gnuggades in med bomullstrasa och som fick säga in i träet och härda ett dygn mellan varven. Jag putsade sedan med bomullstrasa för att få bort eventuella rester. Sen tog jag ren outspädd Tung-olja som ströks på ett tunt lager med trasa. Det fick härda i tre dygn med en rumstemperatur på 21 grader. Eftersom outspädd Tung-olja är aningen hög i viskositet och lite "tjock", så den behöver härda in i träet längre än tunnare oljor. Tungolja som är utspädd 30-40 % med t.ex. balsamterpentin, får en lägre viskositeten och egenskaperna för genomträngning ökar drastiskt. Därför är det lite lite vanskligt att köra med utspädd Tungolja på tunn träfanér. Solitt trä är en helt annan historia.
När härdningsprocessen var klar så torkade jag av resterna och putsade jag upp fanérsidorna igen med bomullstrassel och lät stå ytterligare ett dygn och vila.
Efter att ytan torkats ren behandlade jag den en första gång med ett tunt lager träbivax för att få upp lite lyster och glans i ytan. Här gäller det att gnugga in det lagom mycket i träfibrernas riktning och att inte köra på för hårt och skapa friktion och värme, för då kan det kladda ihop sig och bli som kåda. Så undvik att använda maskin för att rubba in det. (Det går dock att göra lite försiktigt efter att högtalaren fått stå en längre tid för att få upp extra lyster.)
Även detta tunna lager vax fick härda i ett dygn innan det lilla överflödet som fanns torkades bort.
Jag har testat denna teknik ett antal gånger, och det funkar jättebra på mindre skador. Det är att använda lackstift i olika träkulörer och som jag smälter med en särskild el-penna. I stort sett samma princip som används vid lagning av parkettgolv. Men tricket som jag använder är att olja och behandla träfanéret Före, innan det vaxlagas. Detta för att vaxet inte drar åt sig olja bets eller liknande. Om man först lagar med vax och därefter oljar och behandlar så kommer färgskillnaden att bli helt fel. Dock är det viktigt att försöka rengöra ytan (skrapa gropen) så gott det går från olja så att vaxet får fäste. Det är en svår process och det är nästintill omöjligt att blanda ihop rätt kulör och ådringsmönster med de olika vaxstiften. Därför gör jag alltid så att jag försöker få till en någorlunda ljus bas som liknar den ljusaste nyansen av träet.
Därefter jobbar jag med tuschpennor i svart och olika bruntoner och jobbar in rätta kulörer och ådring. Det krävs att detta repeteras flera gånger eftersom det fastnar ytterst lite tusch i vaxet varje gång. Det kan ibland vara så att det behövs gnuggas över lite trävax för att se om tuschet släpper, då är det bara att repetera processen. Efter nog många vändor så sitter det där. Trots att det är tidskrävande så upplever jag ändå att det är förvånansvärt mycket lättare att göra på detta sätt än att envist försöka fixa den perfekta blandningen enbart med vaxstift. Ett annat litet tips som är betydligt enklare, är att fixa till eventuella ljusa strimmor som uppstått i yttersta kanten av fanéret när man slipat. Då brukar jag helt enkelt rita på med vanliga mörkbruna vaxfärgpennor som jag lånat av barnen, på obestämd framtid.
Under tiden som oljan härdade in i träet så passade jag på att specialdesigna RCA kontaktterminalerna som skulle ersätta de gamla DIN-kontakterna. Jag modellerade upp terminalplattan i SketchUp och valde att vektorisera B&O loggan i Adobe Illustrator som sedan exporterades ut och komponerade samman med 3d-modellen. Sedan printades den ut på 3d-skrivaren och jag putsade till "randigheten" som blir av varven med filamentet, med 400 sandpapper. Därefter sprayades plattan med ett par lager svartlack. B&O loggan målades till sist i guldfärg i ackompanjemang av en kall och gyllene Mariestads.
Jag passade på att tvätta fronttyget som hade en massa fula fläckar. Jag använde flytande galltvål i ljummet vatten och en mjuk borste för att rengöra. Som tur är även ramverket till fronten tillverkat av plast på dessa högtalare, så det enda som behövdes avlägsnas var de dämpande filtkuddarna innan jag kunde sänka ner hela fronten i en balja och skölja rent. Sen var det bara att lägga frontarna att plantorka över natten. Dagen efter när allt torkat så åtgärdade jag de ställen på insidan där tyget släppt i limningen. Ett antal punkter med smältlim runtom gjorde susen för att hålla tyget på plats. Hörnen som var lite tuffsiga stretchades och fick små punkter av lim för att dras ihop.
Nästa steg var att montera de nya RCA-kontakterna. Det tog ett tag innan jag hade hittat en bra lösning för vilken diameter jag skulle borra upp bakstycket med, för att genomföring skulle bli precis lagom och undvika att öppna för stort hål. Jag lödde fast kablaget, ruggade upp ytan och satte sedan epoxilim för att fästa plattan mot bakstycket rejält. Efter att det fått torka någon timme under tryck så tog jag Multibond och sprutade ner i hålen invändigt för att säkerställa att lådan blev riktigt tät.
Sen var det dags att äntligen löda fast alla kablar och montera tillbaka högtalarelementen och stoppa ned dämpmaterialet. Jag valde även att limma fast en lagom tjock distans med masonit under mellanregistrets plasttub mot bakväggen för att undvika att den skulle orsaka skrammel. Dämpullen som hade fått ligga på vädring i en månad hade en fräschare lukt, även om den faktiskt inte luktade särskilt illa innan heller.
Det sista momentet innan högtalarna fick anses som färdigställda var att fixa till en ny modell etikett med lite grundfakta till bakstycket. Denna gång hade jag faktiskt valt att inte återskapa den lilla intetsägande papperslappen som enbart hade modellbeteckningen, utan istället skapat en mer traditionell etikett med lite basfakta om högtalarens mått, watt, frekvens osv. Eftersom det inte fanns något original att utgå ifrån så gjorde jag en egen stilren design med B&O loggan i höger hörn. Med tanke på att jag ändå hade valt att byta kontakt terminaler helt, så tänkte jag att det inte skadade om jag drog på med en lite tydligare etikett. Jag designade originalet i Photoshop, skrev ut den på 120 g semigloss papper och spraylimmade sedan för att kunna fästa den rejält på bakstycket. Ett andra lager med trävax gnuggades in för att ytterligare bättra på finishen och den goda doften.
Högtalarens renovering var äntligen klar och nu återstod bara att provspelade dem. Jag kopplade först upp dem till JVC R-X40 receiver och en . Det är alltid lite nervöst att provspela för första gången. Jag kör alltid lite rysk roulette och testar aldrig funktionen innan högtalaren är helt klar. Kanske lite knäppt…men det blir lite mer spännande så.
Till min stora glädje låter högtalarna precis som de ska. De låter riktigt bra! Rent och snyggt med härlig stereobild och tydlig separation, och en förvånansvärt rapp och fyllig bas. Men det är helt klart mellanregister och diskant som övertygar mig allra mest. Dessutom inte det minsta skrammel någonstans!
Jag sitter nog säkert i tre-fyra timmar och testar en mängd olika musikstilar och byter förstärkare och skivspelare. Dessa S45or gör inte bort sig någonstans. Grymt trevliga allround högtalare som förtjänar sitt goda rykte.
Är du intresserad att köpa högtalarna, skicka ett gärna ett mail med en förfrågan.
OBS, endast avhämtning gäller!