Renovering av Carlsson OA-50

Sonab OD-11 (Teak) Sålda.  2800 kr
Sonab OD-11 (Vita) Sålda.  2800 kr
Sonab OA-12 (Svarta) Sålda. (3200 kr)
Sonab OA-12 (Ädelträ) Sålda. (3300 kr)
Sonab OA-14 (Teak) Sålda. 4100 kr
Carlsson OA50 (Vita) Sålda. 4500 kr
Carlsson OA50 (Svarta) Pris: 4500 kr

Jag har renoverat ganska många högtalare under åren, men jag tror faktiskt inte att jag har varit med om några som varit skitigare. Dessa var dammiga på ett nästan komiskt sätt.

Filter- och elementrenovering

I likhet med de vita OA-50 som jag tidigare renoverat så genomförde jag filteruppgraderingen på motsvarande sätt, Nya Jantzen Z-Cap MKP 3.3 uF kondensatorer, och 1.5 ohm MOX motstånd. Denna process var problemfri och enkel. 

Däremot skulle jag kanske inte säga att elementrenoveringen var lika enkel och problemfri. Efter att jag kontrollmätt impedansen på samtliga element var det dags att ge mig i kast med rengöringen. Om ni tittar på foton från renoveringen längre ner på sidan i bildkarusellen ser ni att det är ett rejält lager med damm. Det som däremot inte syns är konsistensen på dammlagret. Det var förvånansvärt segt och kompakt, och inte alls lätt att dammsuga upp som jag hade hoppats. Jag fick använda en grövre pensel och borsta intensivt och noggrant för att avlägsna allt. Fasen vet var dessa högtalare stått placerade för att uppnå denna nivå. Fräscht var det inte!

När jag till sist hade avlägsnat all smuts och damm var det dags att rengöra kon och kanter från resterna från lim och de gamla skumkanterna. Detta moment gick relativt enkelt med tops, aceton och en liten brytbladskniv som jag skrapade med. 

Därefter var det dags att fixa det estetiska på basarna. Jag täckte dammkåpan med en plastkork och sedan försiktigt dimlackade jag kon och sarg med mattsvart sprayfärg. Mycket varsamt och endas tunna jämna lager för att inte påverka konens massa.

Skillnaden blir påtaglig och det är lättsamt för ögat att beskåda.

Diskanterna fick också en rejäl rengöring och därefter ett par lager med mattsvart lack på metallytan.

Sedan var det dags att kanta om basarna, detta har jag gjort så pass många gånger att det nästan börjar bli på reflex.

Innan jag börjar med att limma den inre kanten så riggar jag försiktigt utan efter kanten på konen för att få bort eventuellt överflöd av färg och att få bättre vidhäftning för limmet. Sedan är det bara att pensla på lim och därefter pressa fast kanten jämnt enligt “klockprincipen”. Easy peasy!

Här dock börjar det att strula för mig! När jag nu säkerhetsmäter ohm med multimeter så märker jag att den ena SC165-III basen är stendöd! 

Hur jag än mäter på olika platser på kontaktstiften och efter tinseltrådarna så är det noll. Jag beslutar mig för att skära ut fammkåpan för att fortsätta mäta in mot talspolen. Även när jag rengör trådarna från limmet ända in till början på talspolen så får jag inget utslag. 

Jag inser då att med största sannolikhet har jag själv lyckats skada talspolen någonstans i den nedre delen i magneten när jag jobbat med den. 

Eftersom jag vet att det både är tidskrävande, kostsamt och ingen garanti att fixa felet även om jag skär bort och köper ny spider, ny skumkant plus en ny talspole. 

Det var bättre att avlägsna skumkanten innan limmet härdar totalt. Därefter chansa på att jag kunde hitta någon person som hade en reserv SC165-III att sälja till mig. 

Efter lite förfrågningar i olika Facebookgrupper hade jag tur och fick napp av en herre som hade en bas utan baskant, men i gott skick som jag kunde få köpa. 

Det blir någon veckas stopp i arbetet, men till slut anländer äntligen reservbasen i ett paket på posten, och jag kunde återuppta renoveringen. 

Efter en sedvanlig centrering med hjälp av tongenerator, är båda basarna fullt fungerande och redo att monteras. Jag ville helst av allt behålla originalbasarna, så det kändes bra att det gick att lösa.

Restaurering av låda och dämppaneler

Det var ju inte bara elementen som var skitiga och stötta. Allt annat var det också!

På OA-50 sitter det en filtmatta som dämpning runt diskanten som är enkelt fäst i diskantens skruvhål med “änglaben”.

På sidan av diskanten i lådkonstruktionen sitter en triangulär ca 45mm dämpskiva i pressad gullfiber, som var skitig som bara den. 

På den plana ytan framför basen sitter en ca 25 mm tjock pressad gullfiber som är fäst med två skruvar ner i lådan.

På en av högtalarna saknades denna skiva helt, så jag behövde vara lite påhittig för att samtidigt återskapa designen och tjockleken.

Detta innebar att jag tog den ena originalskivan och skar isär den exakt på hälften. Därefter fick jag bli lite innovativ och för att bygga samma tjocklek som originalet så återanvände jag en tunn ca 10 mm skumgummipanel från en sittdyna. Dessa två lager limmade jag samman, och därefter spraylackade jag dem mattsvarta tillsammans med den triangulära dämpmattan vid diskanten.
Det låter kanske som en primitiv lösning, men slutresultatet blev överraskande bra. 

Lådan var som man ser på foton ganska fult kantstött i några hörn. Vet inte riktigt vad som hänt men de hade inte varit varsamt hanterade.
Det jag behövde börja med var att skär bort tillräckligt stort område av folien för att det skulle frilägga den skadade spånskivan helt- Därefter skrapa bort alla porösa trasiga fiber för att det skulle vara intakt skiva att jobba med.

Därefter pressade jag in trälim i hörn skarven så långt det var möjligt, torkade därefter rent ytan från överflödigt lim och lät det härda i ett dygn.

Nästa steg var att spackla upp det limmade och frilagda hörnen med finspackel. Det krävdes två lager med härdning och finkornig slipning innan det blev acceptabel att grundlacka.
Egentligen var planen att efter grundlackerning var klar, foliera med svart DC-fix. Men efter att jag gått över med ett par lager s med mattsvart så upptäckte jag att ytfinishen såg bättre ut än folie. Jag beslutade mig för att köra på spraylack istället ich gick på tre lager till för att få till en jämn och fin matt finish. Blev faktiskt mycket snyggare än original folie om jag får avgöra.

När jag ändå var igång med att lackera lådan så passade jag på att snygga till den sidan som folk kanske bryr sig allra minst om, undersidan. Den ena högtlaren var väldigt fläckig och ful, och det störde mig. Så jag valde att rolla undersidan med en mocca brun halvblank färg som jag tidigare använt på andra projekt och blir diskret och fin.
Jag gillar inte att OA50 endast har en plan spånskiva utan fötter, så jag valde dessutom att montera fyra stycken gummikuddar för att dämpa mot golvet. Detta är en liten detalj, men det gör absolut skillnad för ljudet. Om lite ego-detalj klistrade jag dit en liten etikett där det står “ Carlsson Ortho-Acoustic OA-50, RestoMod av JKL Högtalare 2026”. 

Rengöring och lackering av skyddsgaller

Som ni säkert kan gissa var inte skyddsgallren så rena och fräscha heller. Jag insåg att det krävdes en rejäl grovrengöring av det. Som tur var far vädret ganska soligt och fint ett par dagar och jag kunde genomföra tvätt och lack utomhus. Så efter några varvs skrubbande med grovrengöringsmedel och högtryck så såg gallren generellt sett ganska fina ut. Men något hade runnit över ena gallret och skapat missfärgning, så jag visste att jag det krävdes kraftigare medel för ändamålet.

Gallren hade inga fula bucklor eller stötmärken, och missfärgningarna var inte så farliga heller efter grovtvätten, så jag visste att några lager spraylack skulle fixa till det.
Jag valde att använda halvblank lack denna gång och jag körde på ca fyra lager runtom och inuti, innan jag kände mig nöjd. Finishen blev finfin!

Återmontering och provspelning

Jag var aningen nervös över provspelningen av dessa OA-50 eftersom det hade strulat lite med ena basen. Egentligen vet jag inte varför, men ibland smyger det sig en osäkerhet som en dimma över ett projekt.

Ja börjar alltid med en provisorisk testspelning i garaget för att att säkerställa att inget är fel och att element faktiskt låter.
Det var inga problem alls, och samtliga element spelade fnt, och inget skrap alls. Det lät faktiskt riktigt bra för att bara vara en enkel garagespelning.

Under provlyssning med min Kenwood Basic M1 och C1 försteg känns OA-50 väldigt balanserad och lätt att tycka om. Med Greta Van Fleet som testobjekt märks att högtalaren gillar rock. Trummor och bas har bra driv och gitarrerna låter fylligt utan att bli vassa. Rösterna får bra närvaro utan att det blir skrikigt även när man spelar lite högre.Ni som lyssnat på Greta Van Fleet vet att sångaren Josh Kiszkas röst inte är så olik Robert Plants. Sen huruvida man vill kategorisera rösten som “skrikig” eller inte, det överlåter jag till de subjektiva lyssnarnas jury. 

Provar även som komplement Pink Floyds Division Bell, och då kommer istället den stora och öppna ljudbilden fram. OA-50 fyller rummet på ett väldigt behagligt sätt och passar riktigt bra till den typen av atmosfärisk musik. Gitarrer och synthar flyter ut fint i rummet och man får den där lugna, nästan omslutande känslan som Carlsson-högtalare är så bra på. 

Diskanten är väl avvägd och tillräckligt detaljerad utan att bli hård eller tröttande. Klassisk musik fungerar fint tack vare den stora ljudbilden, samtidigt som rock, blues och elektronisk musik får bra energi och driv. Det är en högtalare som fungerar till det mesta och som gör musiklyssningen avslappnad och naturlig snarare än överdrivet analytisk.

OA-50 är fortfarande enligt mig en av de mest allroundvänliga modellerna i den tidiga OA-serien.
Ok, som jag tidigare varit inne på så finns det en uppsjö av “uppgraderingar” för dessa modeller, men jag är nog av den ursprungliga traditionella skolan som tycker att Carlssons alster ska bevaras i originaltappning! 

 Är du intresserad att köpa högtalarna, skicka ett mail med en förfrågan.
OBS, endast avhämtning gäller!