JPW P1
JPW P1
Fler foton från renoveringsprocessen.
Jag köpte dessa JPW P1 till ett bra pris på en lokal Second hand butik i Umeå. De var märkta med en lapp där det stod “skorrande basar”.
Jag plockade snabbt bort tygfrontera för att inspektera lite och såg direkt att det var ett slarvigt försök att kanta om dem. Min gissning på plats var att de var dåligt centrerade helt enkelt.
Förutom lite repor och skav såg lådorna ut att vara i ok skick, så jag tvekade inte att köpa dem.
Jag har ägt ett par JPW P1 högtalare tidigare och jag var förtjust i ljudet redan då, även om jag inte renoverade dem
Men nyfikenheten och möjligheten att kunna optimera ett par igen, gjorde att jag helt enkelt inte kunde låta bli att köpa detta par.
Jag har tidigare även renoverat ett par Heybrook HB1 som har en snarlik konstruktion och elementuppsättning. Det som skiljer elementen emellan är att Heybrook har en 6 ohms Vifa D25TG-05 1” dome, och JPW P1 har en 8 ohms D19TD-05 ¾” dome diskant. De har dock identiska basar.
JPW P1 är en kompakt tvåvägshögtalare från England som tillverkades under 1980-talet och blivit uppskattad bland vintage-entusiaster för sitt musikaliska och naturliga ljud.
JPW (John P. Wright) var ett brittiskt hi-fi-märke känt för att prioritera ljudkvalitet och musikalitet framför avancerad design och marknadsföring. P1 blev särskilt populär tillsammans med klassiska brittiska förstärkare från exempelvis NAD, Rotel och Arcam.
Idag är JPW P1 en uppskattad modell inom vintage hi-fi och renoveras ofta med nya skumkanter och uppgraderade delningsfilter för att återställa deras ursprungliga ljudkvalitet.
Högtalaren är bestyckad med erkända danska Vifa-element, en 8-tums bas/mellanregister och Vifa D19TD-diskant.
Kombinationen gav ett varmt mellanregister, mjuk diskant och förvånansvärt fyllig bas för storleken.
Som jag tidigare upptäckt var det rejält slarvigt genomförd omkantning av basarna.
Ju närmare jag granskade, desto mer bedrövligt ser jag det vara!
När jag börjar peta lite med fingrarna släpper vissa delar av limningen mot konen på en gång. På andra ställen är det en kletig rad av något som inte är lim, gissningsvis en svart silikon eller tätningsmassa av något slag.
Jag identifierade åtminstone att tidigare ägaren hade använt rätt skumkanter, och de var elastiska och fräscha, vilket indikerade att misslyckandet var i närtid.
Det är ansenlig mängd dämpmaterial i dessa JPW, och detta avlägsnades först innan jag hade möjlighet att skruva bort delningsfiltret som sitter monterat på baksidan av kontaktterminalen.
Det som jag gillar med konstruktionen på dessa är att de valt islagsmuttrar och rejäla metallskruvar. Dessutom samma modell metallskruvar överallt, vilket underlättar montering och demontering.
Men hen hade inte brytt sig om att skrapa bort resterna av den gamla ruttna skumkanten, och besluta sig för att dra en sträng runt konen…ungefär som att hen skulle foga kakel eller nått. Detta resulterade i att skumkanterna vilade på en härdad gummiring som var ca 3-4 mm hög på vissa platser. Det värsta vara att där det satt dåligt var det bara att lyfta bort. Men där det satt bra….Ja då satt det utav h-vete!
Aceton var bara att glömma…det hände ingenting! Det var bara att skära och skrapa ytterst försiktigt med rakblad och brytbladskniv för att millimeter för millimeter skära och pilla bort fogmassa. Evighetsgöra! Eftersom jag gjorde det mycket försiktigt, millimeter för millimeter, lyckades jag avlägsna kanterna utan att förstöra dem. Det gjorde att jag faktiskt med gott samvete kunde återanvända dem.
Det var ju ett antal repor och klumpar av tätningsmassa som jag försökte avlägsna från konen, men det blev en del fula märken kvar, varav jag beslutade mig för att dimlacka konerna tunt. Det är viktigt att detta görs mycket tunt och jämnt för att inte påverka konens massa och respons. Å andra sidan, avlägsnade jag så pass mycket och ojämnt fördelad tätningsmassa från tidigare omkantning, att det inte var omöjligt att komma i närheten av den vikten.
Uppgradering av komponenter i delningsfiltret
Det sitter en spole för bas och motstånd, spole och 4.7uF elektrolyt för diskant. Det är ingen direkt vita att byta motstånd eller spolar, men de gamla elektrolyterna brukar inte hålla över tid så bra och gärna tappa i värde. Så även dessa. Om även inte mycket så hade den ena fått värdet 5.6uF och 0.7 ohm ESR. Den andra hade 5.9uF och ESR 0.8. Kanske inte är så jättemycket avvikelse från 4.7 som är original, men det är ändå ca 25 % diff och det är inte direkt något att luta sig tillbaka på.
Jag hade några 3.9uf Jantzen MKP Crosscap och ett par 1.0uF Monacor MKP på lager. Som i parallell mätte 4.8uF och ESR 0.02ohm. Dessutom var båda paren ganska jäkla lika i matchning vilket i te alltid är fallet.
4.85 är ju inte 4.7, men med bra kvalitet på MKP med endast ca 3 % avvikelse och en låg ESR så kommer diskanten få ett nytt luftigt liv. Kvalitet gör skillnad!
Jag måste säga att jag var väldigt nyfiken på vad det var för särskild vävstruktur de valt på baksidan. Jag tycker det såg ut som någon form av armering, men jag vet inte varför den i så fall var på på utsidan av bakstycket där ingen direkt påfrestning sker. Eventuellt för att förhindra fogsprickor.
Oavsett anledning tyckte jag det såg halvfärdigt ut, och i ärlighetens namn fult som stryk.
Utöver ett par tre skruvhål som säkert varit avsedda för väggfästen, var baksidan ganska jämn och fin. Så det krävdes inte så mycket spackel och slipning för att jämna till det och förbereda för övermålning.
Det är förmodligen inte så många som egentligen bryr sig om ytfinish och estetik på baksidan av en högtalare. Men för mig är helhetsintrycket av en renovering det viktigaste, och då blir även baksidans utseende relevant. Baksidan blir nästan lika viktig som framsidan om jag ska kunna få en god natts sömn.
Jag rollade två varv med svart lackfärg för att få en lite tjockare grund. Men eftersom den fick en lite för blank lyster för min smak gick jag även över dem med lite halvmatt sprayfärg för att dämpa det lite. Betydligt bättre.
Sedan var det dags att avlägsna den skabbiga svarta lackfärgen och frilägga fanéret därunder. Jag testade att använda färgborttagningsmedel, vilket i och för sig fungerade bra, men jag insåg att det var så pass tunt färgskikt att det gick fortare att försiktigt maskinslipa det mesta, därefter för hand slipa ner kvarvarande färg med 120, 240 kornstorlek till en jämn och fin yta.. Det är ett mycket tunt träfaner, så det gäller att vara försiktig så att man inte slipar igenom det.
Jag ska inte säga 100% säkert vad det var för träslag, men det liknade väldigt mycket valnöt, alternativt en mörkare Ask variant. Det som gör det lite särskilt svårbedömt är att när man slipar bort svartfärg, så ligger det ändå kvar lite i de djupaste fibrerna och skapar en särskild effekt. Det liknar en bearbetnings teknik som kallas “Cerusing”, där man medvetet framhäver träets porer genom att fylla dem med ett kontrasterande pigment eller vax.
Första steget var att mörka ner trätonen ytterligare för att närmasig djup valnöt. Till det använde jag Osmo lackbets. Detta är mycket drygt, och skall inte överdrivas med så jag doppade försiktigt en svamp för att sedan ett lager gnugga in det i fanéret. Ingen idé att börja pensla på det för det kommer suger in bra, men inte så djupt av förklarliga skäl. Vräker man på för mycket finns då istället risk att det bara flyter runt och blir flammigt. Avslutar med att torka bort den sista tunna hinnan av överflöd.
Nästa steg var att behandla med Danish Oil. Jag gnuggar metodiskt och noggrant in ett tunt lager tills jag märker att träfibrerna är mättade. Därefter låter jag det vila i ca 30 minuter innan jag torkar bort eventuellt överflöd med en trasa. Efter ett tag repeterar jag processen ytterligare en gång, för att sedan låta allt härda i ett dygn.
Som ett sista steg i ytbehandlingen var det dags för att polera in hård trävax. Jag har tillverkat mitt egna hårdvax som innehåller lite olika vaxsorter och oljor som jag tycker blir riktigt bra och ger en fin hård sidenmatt finish. Dock är det relativt hårt att jobba med, och därför använder jag alltid en hårfön för att värma upp det mjukt så att det är lättare att gnugga in. Även denna process repeteras två gånger.
Som ett sista moment i renoveringen klistrar jag på nya modell etiketter på baksidan eftersom det inte fanns några tidigare.
Slutlig provspelning
JPW P1 är en av de där högtalarna som sällan nämns bland de stora “audiofilnamnen”, men som gång på gång överraskar dem som faktiskt lyssnar på dem. Konstruktionen är enkel med en sluten låda med ett 8-tums Vifa-bas/mellanregister och en Vifa dome-diskant. Resultatet är ett ljud som prioriterar musikalitet framför pompösa effekter. Den slutna lådan bidrar också till en ovanligt kontrollerad bas. Många upplever att P1 spelar djupare än storleken antyder, samtidigt som basen förblir stram och detaljrik.
En behaglig högtalare helt enkelt.
Flera beskriver P1 som öppen, klar och mycket naturlig i återgivningen av röster. Jag tror att jag någonstans läst att någon jämfört dem till med Rogers LS3/5A, vilket jag själv inte riktigt kan relatera till då jag personligen upplevde LS3/5A som en klinisk och avskalad högtalare som var betydligt mer analytisk i sin karaktär. Men, då lyssnade jag iof på dem hos en bekant i en tveksam uppsättning av utrustning och akustik.
I vanlig ordning använder jag min beprövade standard testrigg med Jag använder med Sony CDP 511 CD-spelare, Kenwood Basic C1-försteg och M1-slutsteg. Jag sätter mig ner i lyssningsfåtöljen, med högtalarna placerade på stativ ca 50 cm från bakre vägg och ca 70 cm från sidovägg.
Först ut är Dire Straits.På klassiska testskivan Brothers in Arms trivs P1 utmärkt. Mark Knopflers karaktäristiska gitarr får en varm, skön ton utan att bli vass eller tunn. Högtalaren lyckas få fram anslaget i strängarna samtidigt som den behåller ett avslappnat lugn. Trummor och bas känns också väl sammanhållna.
Nästa blir Pink Floyd och på bland annat The Division Bell visar P1 en av sina stora styrkor där ljudbilden är bred och luftig, men aldrig konstlad. Det är brett där det ska vara brett, och samlat där det ska vara samlat. De atmosfäriska effekterna flyter naturligt mellan högtalarna och David Gilmours gitarr får ett mjukt och behagligtuttryck.
Jag slänger även på AC/DC Highway to hell. Här märks att P1 inte är byggd för att imponera med brutal attack. Gitarrer låter fylliga och behagliga, men den sista råheten och slagkraften finns inte riktigt där. Däremot håller högtalaren ihop musiken mycket väl och blir aldrig skrikig eller tröttande, även vid högre volymer. Hur som helst så har jag svårt att sitta still när jag hör AC/DC…oavsett högtalare! :-)
Jag avslutar med en av mina favoriter när det gäller testmusik. Sad. Detta är nästan home run för P1. På Smooth Operator och No Ordinary Love återges Sades röst med värme och närvaro. Diskanten är mjuk och följsam, vilket gör att cymbaler och detaljer finns där utan att ta överhand från självamusiken.
Om jag ska försöka sammanfatta JPW P1’s ljudkarraktär lite i punktform blir det:
Naturligt och musikaliskt
Varmt utan att bli mörkt
Fylligt och starkt i mellanregistret
Mjukt och behagligt i diskanten
Öppet och klart på röster
Stramt och välkontrollerat i basen med förvånade djup för sin storlek.
Jämfört med många moderna högtalare skulle jag säga att P1 av olika skäl erbjuder mindre "wow-effekt" vid första lyssningen, men de vinner istället i längden, och ger en betydligt mer långsiktig avslappnande lyssningsglädje. Det är en högtalare som får mig att vilja spela ett album till, istället för att analysera inspelningen.
Om jag skulle placera den bland de högtalare jag renoverat skulle jag säga att den delar aspekter av Ortofon P20’s naturlighet, en del av Heybrook HB1’s musikalitet, och lite stänk av Carlson Sonabs förmåga att få musik att kännas luftig.
Jag förstår verkligen varför JPW P1 fortfarande har en trogen skara anhängare 40 år efter att den lanserades. Detta är definitivt en högtalare som framhäver musiken på snyggt sätt.
Är du intresserad att köpa högtalarna, skicka ett mail med en förfrågan.
OBS, endast avhämtning gäller!