Renovering av Cantus One Heritage 12 högtalare

Mått: H: 600mm x B: 400 mm x D: 320 mm  
Vikt 19 kg/st
Pris: 2400 kr

Bakgrund och historik

När jag hämtade hem högtalarna visste jag egentligen väldigt lite om deras ursprung. Den enda säkra utgångspunkten var originalemblemet på baksidan, märkt Ortofon Fonofilm Industri A/S, Köpenhamn. Varken modellbeteckning eller serienummer var ifyllda, vilket gjorde att det inte gick att identifiera modellen den vägen.

Som med de flesta av mina renoveringsprojekt började jag därför med att försöka kartlägga högtalarnas historia genom efterforskningar på internet. Ganska snabbt stod det klart att det finns betydligt mer information om Ortofons historia än om företagets högtalarproduktion. Jag fick därför söka vidare genom företagshistorik, äldre artiklar och diskussioner på olika forum för att försöka skapa mig en bild av både bakgrunden och ungefär när högtalarna kan ha tillverkats.

Företagets historia sträcker sig tillbaka till 1918, då de danska ingenjörerna Axel Petersen och Arnold Poulsen grundade Electrical Phono Film Company. Verksamheten var från början inriktad på ljudteknik för film och utvecklingen av synkroniserat ljud till rörlig bild. Efter andra världskriget förändrades verksamheten och 1946 bytte företaget namn till Fonofilm Industri A/S. Under de följande åren kom verksamheten allt mer att förknippas med grammofon- och Hi-Fi-teknik, och namnet Ortofon etablerades så småningom som det varumärke företaget framför allt blivit känt för genom sina pickuper.

Trots ganska omfattande efterforskningar lyckades jag däremot inte hitta någon säker dokumentation om just den här högtalarmodellen. Den fortsatta identifieringen fick därför istället bygga på själva högtalarnas konstruktion, de monterade elementen och jämförelser med andra högtalare från samma tidsperiod.

Redan här började jag ana att projektet sannolikt inte skulle sluta med en traditionell restaurering. Exakt varför blev tydligare först när högtalarna plockades isär och jag började undersöka vad som faktiskt fanns inuti lådorna.

Ju mer jag studerade högtalarna och jämförde dem med andra konstruktioner från perioden, desto fler likheter började jag se med Wharfedales samtida modeller. Under projektets gång kom framför allt Wharfedale W60 , W70 och W90 att bli värdefulla referenser.

Likheterna gjorde naturligtvis att jag började fundera över om det kunde finnas någon koppling mellan Ortofon/Fonofilm och Wharfedale. Någon dokumentation som med säkerhet bekräftar ett sådant samband för just dessa högtalare har jag dock inte hittat, och därför vill jag inte heller dra den slutsatsen.

Däremot gav jämförelserna med Wharfedales konstruktioner mig ett användbart referensmaterial och några ledtrådar till hur den här ganska anonyma Ortofon-högtalaren en gång kan ha varit tänkt att fungera. Det skulle också komma att få betydelse längre fram.

Demontering och identifiering av element och filter

När den första högtalaren väl plockades isär började egentligen den mest intressanta delen av projektet. Det var först nu jag kunde börja undersöka hur högtalarna faktiskt var uppbyggda och vilka komponenter som en gång valts.
Jag dokumenterade därför samtliga delar innan demonteringen fortsatte. Det skulle visa sig vara ett klokt beslut, eftersom flera detaljer väckte frågor som jag inte alls hade räknat med från början.

När jag skruvade isär högtalarna kunde jag ganska snabbt konstatera att det rörde sig om ett äldre 12-tums Wharfedale-element med rund Alnico-magnet, men exakt modell visade sig vara betydligt svårare att identifiera än jag först hade trott.

Det som från början såg ut att bli en snabb identifiering utvecklades istället till ett riktigt detektivarbete. Under flera veckor gick jag igenom gamla kataloger, renoveringsrapporter, forumtrådar och hundratals bilder på Wharfedales olika 12-tumselement. Ju mer jag läste, desto fler modellbeteckningar dök upp: W12, W12/RS, Super 12 RS/DD, W12/PST och WLS/12. Tyvärr visade det sig också att många forum blandar ihop dessa beteckningar, vilket gjorde arbetet ännu mer komplicerat.

En av de första teorierna var att det kunde röra sig om ett Super 12 RS/DD, men den kunde ganska snabbt avfärdas. Samtliga element jag lyckats hitta med den beteckningen är bredbandselement utrustade med en whizzer cone, medan elementen i mina högtalare helt saknar denna konstruktion.

Ju fler jämförelser jag gjorde, desto mer började detaljerna istället peka mot Wharfedales W12-serie av baselement. Samtidigt dök ett nytt frågetecken upp. De flesta dokumenterade W12/RS-element jag hittade hade en fyrkantig Alnico-magnet, medan elementen i mina högtalare har en rund cylindrisk Alnico-magnet.

I skrivande stund har jag fortfarande inte lyckats hitta någon originaldokumentation som med full säkerhet identifierar elementet. Min bedömning är däremot att det sannolikt rör sig om ett mycket tidigt 12-tums Wharfedale-baselement från samma konstruktionsfamilj som senare användes i företagets W60- och W70-serier. Exakt modellbeteckning återstår däremot fortfarande att fastställa.

Nästa överraskning kom när den llla lådan för mellanregistret avlägsnades. Jag hade utgått från att högtalarparet var identiskt bestyckat, men det visade sig ganska snart att endast den ena högtalaren fortfarande var bestyckad med ett original Wharfedale Super 5. I den andra satt istället ett SEAS 87 H, vilket tydligt visade att högtalaren någon gång tidigare hade reparerats eller modifierats.

Det innebar också att möjligheten att genomföra en helt originaltrogen restaurering i praktiken redan hade försvunnit. Att hitta ett ersättningselement visade sig dessutom vara betydligt svårare än jag först hade trott. Wharfedale Super 5 dyker sällan upp på begagnatmarknaden och de exemplar som säljs är ofta både dyra och i okänt skick.

Ytterligare en detalj som fångade mitt intresse var hur lådorna var var dämpade invändigt. Till skillnad från många andra högtalare från samma tidsperiod fanns inget traditionellt dämpmaterial i själva lådan. Istället satt endast en tunn skiva frigolit monterad mot bakstycket. Den separata kammaren för mellanregistret var dessutom helt odämpad.

Om detta var ett medvetet konstruktionsval eller ett sätt att hålla nere tillverkningskostnaden har jag inte lyckats få någon klarhet i. Oavsett anledning blev det ännu en pusselbit i försöken att förstå hur högtalarna en gång var konstruerade.

Originalrestaurering eller ny konstruktionsidé

När jag konstaterat att endast en av högtalarna fortfarande var bestyckad med ett original Wharfedale Super 5 stod jag inför ett vägval. Det mest självklara alternativet var naturligtvis att försöka hitta ytterligare ett originalelement och återställa högtalarparet till originalutförande. Jag ägnade därför en hel del tid åt att söka på auktionssidor, forum och begagnatmarknaden, men ganska snabbt stod det klart att Wharfedale Super 5 är ett ovanligt element. De exemplar som ibland dök upp var få, ofta dyra och dessutom i okänt skick. Jag kände också att jag inte ville låta projektet stanna upp i väntan på ett element som kanske aldrig skulle dyka upp.

Den högtalare som tidigare hade fått sitt originalelement ersatt med ett SEAS 87 H hade faktiskt vissa egenskaper som jag uppskattade. Vid jämförande lyssning upplevde jag att mellanregistret lät något mjukare och mer behagligt, medan originalets Super 5 kunde uppfattas som lite vass i det övre registret. Däremot saknade båda högtalarna en naturlig återgivning av de högsta frekvenserna. Balansen mellan mellanregister och diskant kändes helt enkelt inte riktigt komplett.

Efter en del funderande insåg jag att det egentligen inte var den ursprungliga konstruktionsfilosofin jag ville förändra. Tvärtom uppskattade jag enkelheten i originalets filterlösning, där 12-tumsbasen arbetade helt ofiltrerad och endast Wharfedale Super 5 delades av med en 4 uF elektrolyt kondensator.

Min tanke blev därför att försöka behålla just den filosofin. Jag ville låta den stora basen fortsätta arbeta naturligt över ett brett frekvensområde och rulla av på egen hand, precis som i originalkonstruktionen. Samtidigt ville jag undersöka om det gick att förbättra återgivningen i mellanregister och diskant genom modernare element och en lika enkel, men mer genomtänkt filterlösning.

Det var egentligen här den grundläggande idén bakom projektet föddes. Inte att bygga en modern högtalare, utan att vidareutveckla originalkonstruktionen med största möjliga respekt för dess ursprungliga karaktär.

Utprovning av nya element och utveckling av delningsfiltret

Efter beslutet att vidareutveckla högtalarna till 3-vägare istället för att genomföra en strikt originalrestaurering började projektets mest omfattande fas. Nu handlade det om att steg för steg hitta en kombination av element, delningsfilter och anpassningar som fungerade tillsammans och samtidigt bevarade den ljudkaraktär som gjorde originalhögtalarna så intressanta.

Eftersom ett av originalelementen saknades började arbetet med att undersöka vilka alternativ som kunde fungera tillsammans med Wharfedales stora 12-tumsbas. Under projektets gång provades bland annat det tidigare monterade SEAS 87 H, Vifa D26TG, Peerless K010 och en SEAS H107, samt några olika Philips-element, innan jag slutligen landade i kombinationen SEAS 10F-M och Philips AD0161/T8.

Redan från början bestämde jag mig för att behålla den enkla konstruktionsfilosofi som originalhögtalaren byggde på. Någon lågpassfiltrering av 12-tumsbasen blev därför aldrig aktuell. Precis som i originalkonstruktionen fick baselementet arbeta ofiltrerat och rulla av naturligt.

För att kunna arbeta effektivt tillverkades en provisorisk filterplatta där kondensatorer och seriemotstånd enkelt kunde bytas under pågående lyssning. På så sätt kunde olika kombinationer jämföras utan att behöva löda om filtret efter varje förändring.

Till SEAS 10F-M provades några olika kondensatorvärden. Förutom 8,2 uF och 10 uF testades även 13,3 uF, vilket skapades genom att parallellkoppla en 10 uF och en 3,3 uF kondensator. Syftet var att undersöka hur en högre kapacitans påverkade övergången mot den ofiltrerade 12-tumsbasen. Även olika seriemotstånd provades innan rätt balans hittades. För Philips AD0161/T8 användes 2.2 uf och 3,3 uF i serie medan motståndsvärdet finjusterades under lyssningstesterna.

Efter många A/B-jämförelser landade jag till slut i en mycket enkel filterlösning. Wharfedales 12-tumsbas fick fortsätta arbeta ofiltrerad, medan SEAS 10F-M kopplades via en 10 µF filmkondensator följd av ett 2,2 Ω MOX-motstånd. Philips AD0161/T8 fick en 3,3 µF MKP  i serie tillsammans med ett 3,3 ohm MOX-motstånd.

Jag behöver poängtera att inga akustiska mätningar användes under utvecklingsarbetet. Ingen mätmikrofon, inga simuleringsprogram och ingen frekvensmätning låg till grund för besluten. Samtliga förändringar utvärderades istället genom återkommande jämförelser och kritisk lyssning.

Jag är medveten om att modern mätutrustning hade kunnat ge ytterligare information, men samtidigt uppskattade jag den här gången att låta öronen styra utvecklingen. Jag har dessutom ett visst inbyggt motstånd mot att börja mäta allt i detalj, eftersom jag misstänker att jag skulle kunna fastna ganska länge i den delen av processen. Med det sagt lär det säkert dyka upp sådana DIY-projekt även framöver.

När den slutliga komponentkombinationen väl var bestämd byggdes de provisoriska filtren om till permanenta filter. Nya filterplattor tillverkades där samtliga komponenter monterades på ett robust och överskådligt sätt. 10 uF filmkondensatorn återbrukades från ett tidigare renoveringsprojekt av ett par Sonab-högtalare, medan diskanten utrustades med en Netzocap MKP 5 % / 250 V. Båda seriemotstånden ersattes med moderna MOX-motstånd.

Även lådornas invändiga dämpning blev föremål för experiment under projektets gång. Originalutförandet bestod endast av en tunn frigolitskiva monterad mot bakstycket. Jag valde därför att komplettera den med ett lager fårull bakom basen, utan att ta bort den ursprungliga dämpningen. Efter nya lyssningstester upplevde jag att basåtergivningen blev något mer sammanhållen och att vissa resonanser minskade. Lite av den initiala "burkigheten" försvann. Förändringen var inte dramatisk, men tillräckligt tydlig för att lösningen blev permanent. Som parantes så återbrukades även fårullen från samma skrotade Beovox S45-projekt som de SEAS-mellanregister och Philips-diskanter som senare fick nytt liv i Cantus One Heritage 12.

Rengöring och färgning av originalfronttyg

Originaltygen var i kraftigt material och förvånansvärt gott skick. Inga revor eller hål, men den ursprungliga beige kulören hade med åren blivit kraftigt missfärgad av smuts, rostfärgade fläckar och en allmänt ojämn ton.

Min första ambition var att bevara originalutseendet. Därför provades flera olika rengöringsmetoder och rengöringsmedel i ett försök att avlägsna missfärgningarna. Trots upprepade försök gick fläckarna aldrig att få bort helt, och det stod så småningom klart att en fullständig återställning inte var möjlig.
Eftersom projektet vid det här laget hade utvecklats från en traditionell restaurering till en genomtänkt restomod började jag istället fundera på om fronttygen kunde få ett nytt uttryck utan att vävens struktur förändrades.

Först testades en mörkbrun bets som grundton, följt av textilfärg för att ge tyget en djupare infärgning. Resultatet blev bättre, men jag upplevde fortfarande att kulören saknade det djup och den karaktär jag var ute efter.

Den slutliga lösningen blev därför att avsluta processen med ett tunt lager svart sprayfärg. Efter att färgen fått torka ordentligt torrborstades tyget försiktigt. Det gav en mer levande yta där den bruna grundfärgen fortfarande anades, samtidigt som vävens struktur framhävdes. Eftersom tyget är relativt grovmaskigt sattes väven inte igen av färgen.

Resultatet blev ett fronttyg med en mörk brun/svart ton som enligt min mening harmonierar betydligt bättre med lådornas fanér och den nya identitet som högtalarna successivt fått under projektets gång.

Anpassning av frontbaffel för nya element

När den slutliga elementbestyckningen var bestämd återstod arbetet med att anpassa den ursprungliga frontbaffeln. Ambitionen var hela tiden att göra så små ingrepp som möjligt och i största möjliga mån utnyttja de befintliga öppningarna.

Den ursprungliga öppningen för Wharfedale Super 5 var betydligt större än SEAS 10F-M. Istället för att göra nya ingrepp i baffeln tillverkades därför en adapterplatta i 6 mm plywood, anpassad efter den befintliga öppningen. Lösningen gav en stabil infästning och gjorde det möjligt att bevara originalbaffeln nästan helt oförändrad. Övergången mellan adapterplattan och baffeln tätades också.

För Philips AD0161/T8 fanns däremot ingen befintlig öppning. Ett nytt hål togs därför upp och frästes med en försänkning så att diskanten kunde monteras plant mot baffeln. Även diskanten tätades mot baffeln.

Normalt placeras diskanten ovanför mellanregistret. Jag övervägde den lösningen, men valde att behålla den ursprungliga placeringen av öppningarna. Att göra en större förändring av baffeln hade inneburit mer omfattande modifieringar, samtidigt som utrymmet intill 12-tumsbasen var begränsat. Den slutliga placeringen blev därför en medveten kompromiss där målet var att göra så små ingrepp som möjligt i originalkonstruktionen.

Samtliga fräsningar utfördes med överhandsfräs för att ge en exakt passform och ett rent resultat. Kanske inte den smidigaste modellen, men med lite pyssel och papp gick det.

När allt arbete var färdigt målades frontbaffeln med matt svart färg. Syftet var dels att ge ett enhetligt utseende, dels att dölja bearbetningarna bakom det mörka fronttyget. Den svarta baffeln gör också att elementen visuellt smälter in bättre.

Trots att frontbaffeln modifierades präglades arbetet hela tiden av ambitionen att bevara så mycket som möjligt av originalkonstruktionen. De förändringar som gjordes var begränsade till det som krävdes för den nya elementbestyckningen och den ljudmässiga målsättning som successivt vuxit fram under projektets gång.

Slipa och betsa fanéret

När allt arbete med högtalarnas insida och frontbaffeln var färdigt riktades uppmärksamheten mot utsida av lådorna. Eftersom slipningen dammar mycket utfördes arbetet utomhus. Det råkade dessutom sammanfalla med en av de få perioderna då den norrländska sommaren faktiskt bjöd på både sol och värme, vilket gjorde arbetet betydligt trevligare.

Först gick jag på försiktigt med en en excenterslip för att avlägsna den gamla ytbehandlingen och jämna ut fanéret. Därefter följde handslipning, först med korn 120 och avslutningsvis korn 240. Handslipningen gjorde det möjligt att arbeta kontrollerat längs med fanérets fibrer och komma åt kanter och hörn utan att riskera genomslipning.

Vissa repor och märken i fanéret visade sig vara så djupa att de inte gick att avlägsna helt. Jag provade även att resa träfibrerna med hjälp av en fuktad trasa och strykjärn, vilket förbättrade resultatet på flera ställen. Några mindre spår fick dock medvetet lämnas kvar för att undvika att slipa igenom det tunna fanéret. De är idag diskreta och bidrar snarare till högtalarnas patina än att upplevas som störande.

Efter en noggrann rengöring av slipdammet behandlades fanéret med Osmo Oljebets 3541 Havanna. Den mörka oljebetsen gav träet en djupare och varmare ton samtidigt som fanérets naturliga ådring och struktur framhävdes. Kulören harmonierade dessutom väl med den svartlackerade frontbaffeln och det infärgade fronttyget.

Målet var inte att skapa ett fabriksnytt yttre, utan att ge fanéret nytt liv och samtidigt bevara den karaktär som byggts upp under högtalarnas många år i bruk. Mindre bruksspår fick därför finnas kvar så länge de inte påverkade helhetsintrycket.

Nya kontaktterminaler och dämpning

Efter att lådorna slipats och behandlats färdigställdes även bakstyckena. Gamla skruvhål och mindre skador spacklades innan ytorna slipades jämna. De ursprungliga anslutningarna ersattes med moderna, kraftigare skruvterminaler, anpassade för både avskalad högtalarkabel och banankontakter.

För att få en ren och diskret montering frästes en nedsänkning i bakstyckena så att terminalerna låg plant mot ytan. Nedsänkningen lackerades först svart, inte som slutfinish utan för att skapa djup och kontrast inför den efterföljande målningen av hela bakstycket i mörkbrun kulör.

De tidigare genomförda lyssningstesterna resulterade i att extra fårull valdes för montering bakom baselementet. Den ursprungliga frigolitskivan behölls på den andra halvan av bakstycket, medan fårullen monterades permanent med spraylim. Fårullen var återbrukad från samma Beovox S45-projekt som de SEAS-mellanregister och Philips-diskanter som senare fick nytt liv i Cantus One Heritage 12.

Laga skador i lådan

Trots att lådorna överlag var i gott skick hade en av kanterna mellan sidostycke och botten delat lite på sig, vilket hade skapat en mindre glipa i fanéret.

För att få en lagning med rätt färg och struktur blandades fint slipdamm från lådorna med Titebond Original trälim till en trög pasta. Genom att använda slipspån från samma fanér blev färganpassningen bättre än med vanligt träspackel.

Lagningen fick härda ordentligt och slipades därefter försiktigt till rätt profil. Efter den avslutande betsningen smälte reparationen väl in i det omgivande fanéret.

På några ställen fanns även mindre jack och kantstötningar där fanéret saknades. För dessa skador användes smält hårdvaxstift i flera närliggande träkulörer. Genom att kombinera olika nyanser kunde lagningarna anpassas efter fanérets naturliga färgvariationer och ådring.

Efter att vaxet härdat skars överskottet bort med ett stämjärn och ytan jämnades försiktigt ut. Målsättningen var inte att göra lådorna fabriksnya, utan att reparera de mest iögonfallande skadorna samtidigt som högtalarnas ålder och karaktär fick bevaras.

Tätning och återmontering

Frontbaffeln, som monteras från insidan av lådan, slöt inte helt tätt mot lådan längs hela anliggningsytan. För att göra konstruktionen helt lufttät tätades därför hela skarven mellan frontbaffeln och lådan med Multibond. Detta förhindrar luftläckage, minskar risken för blåsljud och säkerställer att basreflexkonstruktionen fungerar som avsett.

Den ursprungliga interna kabeldragningen och mina provisoriska dragningar ersattes med nya, grövre högtalarkablar. Samtliga anslutningar löddes om för att säkerställa god kontakt.

Den ursprungliga tätningen mellan bakstycke och lådat var i praktiken obefintlig. För att förbättra lufttätheten monterades därför en ny självhäftande tätningslist runt hela bakstyckets anliggningsyta.

Vid återmonteringen borrade jag om och använde dubbelt så många skruvar som i originalutförandet. Det gav ett jämnare tryck mot tätningslisten och minskade risken för luftläckage och vibrationer från bakpanelen. De extra skruvarna placerades jämnt fördelade längs bakstyckets kant.

Oljning, målning, etiketter och emblem

Bakstyckena spacklades och målades med roller. För att få en färg som harmonierade med valnötsfanéret användes en egenblandad vattenbaserad färg, där mörkbrun kulör blandades med valnötsbets. Resultatet blev en varm, mörkbrun ton som passar bättre ihop med fanéret än en ren svart färg.

lådorna behandlades med två lager Danish Oil. Oljan framhävde valnötsfanérets naturliga ådring och gav träet mer djup och lyster. Efter härdning polerades ytan för att få en jämn och sidenmatt finish.

De bakre modell- och serienummeretiketterna fick en helt ny design för att ge högtalarna ett enhetligt och genomarbetat uttryck. Modellnamnet Heritage 12 valdes som en direkt referens till högtalarnas ursprung. Högtalarna bygger på ett äldre vintagemodell med en 12-tums Wharfedale-bas, och namnet knyter därför samman högtalarens historiska arv med den nya versionen.

Cantus One är däremot ett helt eget DIY-namn som togs fram i samband med att jag byggde min egen skivspelare året innan. Namnet fick följa med vidare och blev därför också högtalarnas varumärke.

Även nya Cantus One-emblem tillverkades. För detta användes självhäftande etikettark för laserskrivare. Etikettarken målades först med två lager hobbyguldfärg på den yta där emblemen skulle placeras. Därefter matades arket genom laserskrivaren och Cantus One-logotypen trycktes direkt på den guldfärgade ytan.

Etiketterna monterades sedan på tunna plastskivor i samma storlek. Kanterna målades med guldfärg för att ge emblemen ett mer solitt och metalliskt utseende. Slutligen fick de tre lager klarlack, vilket gav en blank och djupare yta.

Emblemen monterades på frontbaffeln med kontaktlim. Området maskerades noggrant innan limningen för att undvika att lim hamnade på baffeln eller högtalartyget. Resultatet blev en enkel lösning som ger en tydlig illusion av egentillverkade metallemblem.

Slutgiltig provspelning

I vanlig ordning användes min beprövade standardtestrigg med Sony CDP-511 CD-spelare, Kenwood Basic C1-försteg och M1-slutsteg. Högtalarna placerades på stativ, cirka 100 cm från den bakre väggen och cirka 90 cm från sidoväggarna. Jag provade även olika inbördes avstånd och upplevde att de gärna kunde stå något längre ifrån varandra för att ge en ännu bättre stereobild.

För provspelningen användes ett urval av välbekanta album och låtar från olika genrer: Dire Straits – Brothers in Arms, Pink Floyd – The Division Bell, Sade – Diamond Life, Miles Davis – Kind of Blue, Ludwig van Beethoven – Symfoni nr 5 och Iron Maiden – Killers. Urvalet gav möjlighet att lyssna på högtalarna med såväl röster och akustiska instrument som jazz, klassisk musik, rock och mer komplexa och energirika inspelningar.

Det övergripande intrycket är en mycket klar och tydlig återgivning genom mellanregister och diskant. Röster och instrument framträder på ett snyggt och tydligt sätt. Basen har en varm karaktär och är tydligt närvarande, även om den inte går riktigt ner i de allra djupaste frekvenserna.

En viktig del av konstruktionen är att 12-tumsbasen arbetar helt ofiltrerad. Den återger därför inte enbart de lägsta basfrekvenserna, utan fortsätter även upp i mellanregistret och får rulla av naturligt. Tillsammans med SEAS 10F-M och Philips AD0161/T8 upplever jag att detta ger en naturlig och sammanhållen övergång mellan elementen, utan ett traditionellt lågpassfilter på basen.

Stereobilden är också bra, med en tydlig placering av röster och instrument. Det är framför allt med akustisk musik, jazz, blues och klassiskt som högtalarna enligt min mening kommer bäst till sin rätt. Här fungerar kombinationen av det tydliga mellanregistret, den öppna diskanten och den varma basåtergivningen särskilt bra.

Iron Maidens Killers var däremot den inspelning där jag upplevde att högtalarna kom något mer till korta. Den täta och energiska ljudbilden blev inte lika övertygande som den mer luftiga och instrumentseparerade musik som högtalarna tydligt verkar trivas bäst med. Det är samtidigt inte så att inspelningen låter dåligt, utan snarare att högtalarnas styrkor blir tydligare med andra typer av musik.

Efter hela processen med renovering, modifiering och utprovning känns det som att Cantus One Heritage 12 har hittat en egen karaktär. Den är inte längre en återställning av den ursprungliga Ortofonhögtalaren, utan resultatet av ett projekt där det gamla kabinettet och den stora Wharfedale-basen fått ligga till grund för en ny konstruktion.

Min egen, helt subjektiva uppfattning är att den nya konstruktionen innebär ett påtagligt lyft i ljudkvalitet jämfört med utgångsläget. Det är kanske också den bästa belöningen efter hela arbetet. Ingen avancerad mätutrustning, mätmikrofon eller simuleringsprogram har använts under utvecklingen. Alla beslut kring element, delningsfilter, dämpning och slutlig ljudbalans har istället fattats genom lyssning och jämförelser, där mina egna öron fått vara det huvudsakliga verktyget.

Att slutresultatet trots detta upplevs så pass lyckat gör det extra tillfredsställande. Det blev helt enkelt ett projekt där öronen fick vara verktyget från början till slut. Sedan gick det åt en hel del tops och Revaxör för att optimera verktygen också. 😉

Är du intresserad att köpa högtalarna, skicka ett mail med en förfrågan.
OBS, endast avhämtning gäller!